Bolagsstyrning – corporate governance – är en krävande sektor att hantera i dag. Den är kopplad till starka affärsintressen å ena sidan, och till nationell politik å andra sidan. För att god bolagsstyrning ska fungera behövs lagar, förordningar och kontroll med sanktioner. Självreglering kan fungera bra, men innebär risk för att man sätter bocken att vakta kållandet. Inte bara lagar är nödvändiga, man behöver också starka och oavhängiga medier.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.
Lobbare passerar genom svängdörrar i vardera riktningen med lätta och säkra steg, som bergsgetter längs branta bergväggar. Äldre politiker med goda nätverk tas emot med öppna armar av storföretag, och storföretagen fallskärmar ut sina egna seniordirektörer till politiska topproller, när det gagnar deras intressen. Varför skulle företagen släppa ifrån sig välmarinerade nyckelpersoner utan att se till att samtidigt få kalkylerade fördelar? Finns det verkligen altruistiska storföretag, och om så är, är de tillräckligt många för att ha avgörande betydelse?
Det händer här i Finland och i andra nordiska länder, liksom överallt i den fria världen, vilket inkluderar USA under goda dagar. I auktoritära länder som Ryssland eller Kina är skiljeväggen mellan kommersiella och politiska intressen papperstunn eller helt obefintlig.
För närvarande kan man se massor av lobbande – antingen öppet eller bakom stängda dörrar. Merparten lobbande försiggår utan offentlig dokumentering. EU upprätthåller ett lobbningsregister, men inget av de nordiska länderna håller koll på lobbning med lagstiftning, även om flera initiativ har tagits genom åren.
EU tar emot tusentals lobbare varje år. Finländska lobbare, typ Finlands Näringsliv (EK) och Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter (MTK), är särskilt aktiva då det gäller att säkra att deras intressen beaktas. Den tid som reserveras av EU-lobbare är avsevärd, och man kan undra om EU-tjänstemän verkligen kan balansera kommersiella och bredare samhällsintressen då nya lagar stiftas.
Giganter med bristande integritet. Ett av de mest oroande dragen de senaste åren har varit den globala makt som utövas av giganterna inom sociala medier och av en handfull stora finansbolag som blottar sin brist på integritet.
Goldman Sachs, en av världens största investeringsbanker, har sett över 30 seniordirektörer utnämnas till tunga regeringsposter i USA, EU, Storbritannien, Australien och Italien. Dessa direktörer har sannerligen haft möjligheter att påverka politik som gynnar företaget. Samtidigt satsade Goldmans stora spelmarker på att bostadspriserna i USA skulle komma att rasa inför den senaste finanskrisen, och flera exekutiva tjänstemän befanns skyldiga till kriminella handlingar kopplade till att kapa en del av de 6 miljarder dollar som Goldmans bidrog till att insamla för Malaysias statliga investeringsfond 1MBD åren 2012–2013.
Äldre anställda vid BlackRock, västvärldens största fondbolag, har sett seniordirektörer landa på poster i USA:s regering. Black- Rock handhar nu regeringens obligationsprogram för pandemistöd. Kritiker har framhållit att BlackRock, som förvaltar över 2,2 biljoner dollar i obligationer, har skaffat sig orättvisa fördelar genom detta kontrakt. De arbetar också som EU:s rådgivare då det kommer till nya miljöregler för bankerna. BlackRock är världens största investeringsförvaltare med mer än 7 biljoner dollar i förvaltningskapital, inklusive aktier i stora fossilbränslebolag och banker. Riskerna för konflikterande intressen är uppenbara, hur hög den kinesiska muren än är. Under det senaste året försökte BlackRock medverka i en ny aktieemission för det statskontrollerade oljebolaget i Saudiarabien. De saudiska grymheterna i Jemen och mordet på Jamal Khashoggi hejdade inte BlackRock. Bolagets vd träffade den saudiska finansministern i Riyadh bara sex månader efter Khashoggis död, och bara en dag efter att landet låtit avrätta 37 personer. Är detta folk vi vill förhandla med i viktiga frågor som klimatförändringen?
Politiker talar via Twitter. Vi vet att Facebook, Google, Twitter och andra big tech-aktörer har bedrivit lukrativ verksamhet under alla val. Politiker världen runt behöver inte längre hålla tal till sina röstare, utan klarar sig med att twittra. Tweetar kan vara fakta eller direkta lögner, men big tech bryr sig inte, för de kan inte hållas ansvariga. Dessa skatteskygga företag har utrotat stora delar av de tryckta medierna, vilkas reklamintäkter har torkat ihop till en liten rännil. Journalister har avskedats och många tidningar lagts ner. I Europa är vi tursamma nog att ha public service radio- och tv-bolag som rapporterar. De återstående kommersiella medierna är tunnsådda, och ’återanvänder’ huvudsakligen rubriker och tabloidartiklar lånade av varandra.
I mindre länder behöver vi mer undersökande journalistik. Bara stora mediebolag i stora länder har de nödvändiga resurserna. Panamaläckan var ett remarkabelt undantag genom att små och stora länder samarbetade, men då det handlar om att tackla tuffa ämnesområden som WireCard och ovannämnda malaysiska 1MDB uppnåddes resultat endast tack vare att journalister från stora dagstidningar som Financial Times och Wall Street Journal grävde på djupet – med tillräckliga resurser.
Ansikte mot ansikte med dessa stora aktörer är det svårt för ambitiösa journalister i små länder att undersöka korruption, resursslösande aktiviteter eller tvivelaktig politik, eftersom små nätverk med beroendebindningar kan underminera framtida karriärplaner eller resultera i en öronbedövande tystnad.
