Tillväxtföretag vill ha pengar. Också en frilansjournalists surt förtjänta slantar duger.
Ligger dina besparingar på något bortglömt räntekonto och samlar damm? Vill du ha en lite bättre årsavkastning? Tänk om du istället skulle investera i finländska tillväxtbolag? I något konkret som stöder sysselsättningen?
Det har aldrig varit lättare att göra än nu. Du behöver inte vänta att din småkusin ber dig om ett lån på några tusenlappar till sitt garageföretag.
Tack vare värdepapperslagen som trädde i kraft i början av 2013 behövs inget tillstånd från finansinspektionen för att samla in en finansieringsrunda som understiger 1,5 miljoner euro. Därmed har det ploppat fram en mängd företag som förmedlar pengar åt tillväxtföretag. Man talar om crowdfunding, på svenska gräsrotsfinansiering eller folkfinansiering.
Vem som helst med lite överloppspengar kan bli affärsängel, heter det. Till och med en journalist som agerar i en bransch som aldrig varit känd som särskilt lukrativ, och som krympt i åratal.
Interaktiv TV. Här är jag. En ensamföretagande journalist med en liten krigskassa deponerad i olika fonder, som alla avkastat rätt dåligt. Nu kan det bli ändring i saken! Jag ska träffa en bankir.
Jag står utanför den stora ekdörren till de exklusiva kontorsutrymmena i ett gammalt stenhus på Alexandersgatan. Väl inne hälsar två kostymutrustade bankirer artigt på mig. Jag beundrar de rödskimrande äkta mattorna, och blir ombedd att stiga in i det stora men diskret inredda mötesrummet. I hörnet stoltserar en kakelugn med sirliga detaljer. Jag känner mig som självaste Warren Buffett. Tänk att man ger sig tid för ett exklusivt rådgivningsmöte med lilla mig!
Jag blir avbruten i mina tankar då kontorschefen stiger in i rummet. Han är mycket artig och välartikulerad. Snabbt slår han på sin bärbara dator och den vita väggen lyses upp med en massa lockande procenttal. Nu börjar vi snacka om hygglig avkastning! Med god tur kan en minimi-investering på 3 000 euro avkasta tiofalt under bara några år! Inte undra på att investeringsföretaget heter Vauraus, förmögenhet på svenska.
Den vältalige bankiren berättar om det finländska tillväxtföretaget Neonella, vars Flexvee-tjänst belönar TV-tittare för att delta i programmen. Med hjälp av fjärrkontrollen röstar man på sin favorit i en reality-serie. Den aktive tittaren samlar poäng och får olika fördelar samt presentkort. Videouthyrningsföretaget Makuuni är en av samarbetsparterna. Neonella satsar hårt på den afrikanska marknaden och slutför som bäst en lukrativ affär i Uganda, berättar min bankir.
Egentligen är finansieringsrundan redan avslutad. Men min rådgivare säger att han nog eventuellt kan prångla in mig. Det finns alltid investerare som trots allt inte kan hosta fram pengarna – då öppnar sig möjligheten för sådana som är ute i sista minuten. Till exempel jag. Det innebär förstås att jag måste bestämma mig snabbt som katten. Finansieringsrådgivaren säger att jag kan skriva på här och nu. Tekes har också investerat i företaget, säger han. Det är för all del trevligt, men ingen direkt kvalitetsgaranti, tänker jag.
Kontorschefen vill inte svara på om det ingår någon annan storinvesterare i finansieringsrundan. Nja… det går lite väl snabbt för mig. Jag måste sova på saken. Det handlar om 3 000 euro. Vi kommer överens om att bankiren ringer mig i morgon.
Enträgen bankir. Ringer gör han. Också veckan därpå. Han vill verkligen ha mig med som investerare. Ju mer han vill ha mig med, desto misstänksammare blir jag. Utan att förfalla till självömkan är jag trots allt en nobody i finanssammanhang. Ingen stor mover and shaker precis. Blott en enkel småsparare.
Hur kan kontorschefen på en exklusiv bankirfirma med flott kontor på Alexandersgatan vara så ivrig på att få mig med i finansieringsrundan? Om företaget är så lovande borde det inte vara något problem att locka investerare som kunde sätta in större summor?
Kan det måhända bero på att småsparare saknar kompetens att göra due diligence, eller företagsbesiktning? Kanske de inte alls fattar vad det handlar om, undviker att ställa alltför specifika frågor och nöjer sig med det första svaret?
Jag ber om att få se investerarkontraktet, och det får jag. I korthet går det ut på att investeraren inte får någon rösträtt. Om Vauraus och Neonella besluter sig för att sälja ut 45 procent av företaget får jag ingen utdelning alls, eftersom jag har rättighet till en del av försäljningsvinsten endast om de säljer mer än 50 procent.
Kontraktet fastlår också att Vauraus inte ansvarar för riktigheten i investerarmaterialet, bland annat den flashiga powerpoint-presentationen.
Vidare intygar investeraren (det vill säga jag) att man inser att det finns betydande risker med investeringen, och att Vauraus inte garanterar lönsamhet. Till slut bekräftar investeraren att den fått tillräcklig information för att placera sina pengar i bolagets händer.
Kontorschefen nämner att det värsta scenariot är att företaget går i konkurs, varmed jag riskerar att förlora alla mina pengar.
Vem bär risken? Jag tvivlar. Varför har ingen riskkapitalist nappat om tillväxtutsikterna för företaget som Vauraus marknadsför är så fantastiska? Kontorschefen säger att riskkapitalisterna brukar komma med i ett senare skede. Och bankerna då? Likaså, i ett senare skede, säger han.
Vauraus uppbär en provision på fyra procent av det jag investerar. Andelen är inte särskilt hög jämfört med andra crowdfunding-företag.
Summan täcker Vauraus fasta kostnader. Bolaget får med andra ord sina löner betalda oberoende hur det går för portföljbolagen. Utan någon som helst risk kommer de åt rösträtten i bolaget och får dessutom en option att lösa ut aktier i portföljbolaget.
Några veckor senare ringer bankiren upp igen. Han vill träffas och presentera ett annat intressant företag.
Igen sitter jag i det stiligt inredda konferensrummet och får höra om Bluebiit som gör lågkostnadstabletter med tillhörande hörlurar och andra produkter. De siktar in sig på Nigeria.
Också här är potentialen stor, låter man mig veta. Många i företagets styrelse har en bakgrund i Nokia, tillägger kontorschefen. Nja… jag måste nog sova på saken igen.
Väl hemma gör jag en snabb googlekamning och kollar vad det skrivits om Vauraus. Media har huvudsakligen uppmärksammat bolaget i rätt god ton.
Talouselämä har skrivit en ganska positiv artikel om en glad småsparare som blivit uppringd av Vauraus och investerat 3 000 euro i portföljbolaget Earth House, som tillverkar småhus till utvecklingsländer.
Kauppalehti publicerar en stor artikel om crowdfunding, och också här presenteras Vauraus i ett positivt ljus. Jag kollar med Finansinspektionen och de har inte heller tagit företaget under sin lupp.
Ingen track record. Jag ringer Vauraus vd Antti Suorsa och frågar om någon småsparare redan tjänat storkovan. Nej, inte ännu, lyder svaret. Det är att vänta, eftersom det tar tid att utveckla tillväxtföretag.
Vauraus är grundat för ett drygt år sedan. Samtidigt betyder det att Vauraus saknar track record, alltså referenser. Men, försäkrar mig Suorsa, ett av portföljföretagen ska börsnoteras detta år. Han berättar ytterligare att företagen som Vauraus tagit under sina vingars skugga genomgår noggrann sållning. De har fått över 500 ansökningar från olika tillväxtföretag och mindre än 20 bolag har fått komma med.
”Intresset har varit stort bland småsparare”, påpekar han.
Hittills har företaget slutfört 14 investeringsrundor.
Jag googlar vidare, och stöter på negativa kommentarer bland annat på Kauppalehtis portal. En del säger att samma personer ligger bakom bankirföretaget Alexandria. Riktigt nog har många av Vauraus grundare en bakgrund i Alexandria, känt för aggressiva telefonmarknadsföring och strikta villkor.
Andra webbkommentarer menar att Vauraus är det bästa som hänt finländska tillväxtföretag.
När bankerna tampas med stränga kapitalkrav är det inte helt lätt att få finansiering. Dagens riskkapitalister har blivit skrämda harar och investerar först i senare skeden då riskerna blivit mindre.
Då vänner och familj saknar möjlighet eller vilja att satsa i nygrundade företag har bolagen få möjligheter.
De finländska hushållen sitter på besparingar, oftast bankdepositioner, upp till 80–90 miljarder. Tänk om den summan skulle investeras i vettiga tillväxtprojekt? Det kunde allt sätta sprätt på landets ekonomi och höja sysselsättningen.
Inget klubbmedlemskap. Då minns jag något som Riku Asikainen, styrelseordförande på affärsängelnätverket Fiban, sade vid en presskonferens där jag deltog nyligen. Den största bristen gäller lovande företag och kunniga team – pengar är knappast en bristvara. Om det stämmer, varför har då inte Bluebiit och Neonella redan attraherat stora summor? Varför måste lovande företag vända sig till småsparare som mig?
Tankarna går osökt till Groucho Marx. Han kunde inte tänka sig medlemskap i en klubb som kunde acceptera honom som medlem. Ett företag som tvingas vända sig till mig för att få pengar är kanske desperat. Visserligen investerar småsparare också i börsnoterade bolag. Den stora skillnaden är att noterade aktier har en betydligt högre likviditet, och att de inte är lika riskfyllda.
Kontorschefen ringer igen. Nu har jag bestämt mig: jag investerar inte i Vauraus portföljbolag. Jag anser att jag inte vill bära en så hög risk med mina hårt intjänade slantar. Samtidigt tar jag en medveten risk: att tvingas banka huvudet i väggen om tre år då jag ser rubriker om småsparare som täljt guld på interaktiv smart-TV i Uganda. Dessutom förnedrade jag mig själv offentligt på kuppen.
Crowdfunding och affärsänglar. På Fiban, affärsängelnätverket i Finland, skiljer man noga på begreppen crowdfunding och affärsänglar.
”Änglar har något konkret att ge företagaren förutom pengar, det är utgångspunkten. En ängel deltar aktivt i företaget medan man i crowdfunding är passiv”, säger vd Jan D Oker-Blom.
På Fiban har man ingenting emot crowdfunding. Men med tanke på företagets tillväxt och möjligheter till fortsatt finansiering anser Oker-Blom att det är viktigt att företaget har en ankarägare, alltså en huvudfinansiär.
”Det är angeläget både ur vakthundsperspektiv och för att få en trovärdig värdering av företaget. En ankarägare blir en sorts kvalitetsgaranti för fortsatt finansiering.”
Ett företag som först fått crowdfunding och i nästa skede vänder sig till riskinvesterare eller regelrätta änglar har svårare att sälja sin idé, säger en finländsk ängelinvesterare som väljer att förbli anonym.
Det gäller också att skilja på begreppen. Inom vanlig crowdfunding, till exempel Kickstarter, kan investerare lägga ut små summor, till exempel 20 euro, för att produkten skall bli av. Å andra sidan handlar equity crowdfunding om att köpa in sig i företaget.
Lena Barner-Rasmussen text
