Finland lider av brist på konkurrens, vilket tillsynsmyndigheterna bara fortsätter att ignorera. För mer än 20 år sedan, då jag var vd för Kommunfinans, skrev jag flera redogörelser för hur banker gör pengar med lån kopplade till primeräntor. Mina undersökningar visade klart att räntorna stiger snabbare när korttidsmarknadsräntorna (3 månaders euribor) stiger, och sjunker betydligt långsammare när de går ner.
Två decennier senare har inget förändrats. Alla banker fortsätter att sätta sina primeräntor högre än marknadsräntorna: 3 månaders euribor ligger nära noll medan primeräntorna är mellan 0,75 och 1,20 procent, vilket i princip ger bankerna en extra 1 procents marginal på lånen. En fin julklapp från låntagarna till bankerna!
När de två ledande bankerna vill öka sin vinst – skillnaden mellan vad de betalar för dina depositioner (ingenting) och vad de debiterar för lån – följer övriga exemplet, och ingen verklig konkurrens uppstår. Ingen bank erbjuder depositioner baserade på primeräntor.
Mystiskt. I nuläget vore det vettigt att ha 20 års bolån till fast ränta, liksom i Danmark, Tyskland och USA. Inte en enda bank här hemma erbjuder någonting liknande; också deras marginaler är mystiskt lika då det gäller lån till flytande euriborbaserade räntor. Räntorna kommer inte att vara såhär låga om 10 eller 20 år, det kan jag garantera.
Självklart finns det inget hemligt avtal mellan de två stora bankerna, det vore olagligt. Men det är knappast förvånande att de utnyttjar sin maktställning: dessa två banker har en dominerande marknadsandel på runt 30 procent var. I Storbritannien har George Osborne redan deklarerat att han skulle bevilja fler bankkoncessioner om han blir vald. Brittiska regeringen har också tillsatt en kommitté att utreda bristen på bankkonkurrens – och där är den största marknadsandelen 12 procent.
Dussintal. Finland har ett dussin företag som har marknadsandelar på över 20 procent. För dessa är konkurrens liktydigt med att döda mindre rivaler, inte att skapa nya marknader. De är tröga att tillämpa nya produkter eller göra seriösa exportansträngningar. Inget av dessa företag har någon betydande export, så det finns ingen ursäkt för dem att vara stora för det ändamålet.
Valio, som undantagsvis exporterar, ertappades med att dumpa mjölkpriser för att blockera konkurrenter. Bolaget hävdar att det behöver vara stort för att det har stor export till Ryssland – och vi vet ju alla vilken lysande affär detta var.
En annan sida av ekvationen är jordbruksproducenterna som får för lite betalt av S-gruppen och Kesko. ”Detaljhandelns affärsmetoder är ohederliga och den utnyttjar hänsynslöst sin marknadsställning gentemot varuleverantörer”, konstaterade Jordbruksproducenternas centralförbund, MTK, i april. De två ledande handelskedjorna beter sig precis som bankerna.
Jag ramlade nästan av stolen då Anne Brunila hävdade i Talouselämä att små och medelstora företag saknar viljan att växa. Hon borde försöka jobba i något av dessa små och medelstora företag. De stora aktörerna vill stänga ute småföretagen från sina marknader. Bankerna lånar inte pengar för expansion.
Fyra procent. Jag har från parkettplats sett bankerna pressa den sista blodsdroppen ut småföretagaren. Hans hem, hustru och barn är intecknade, om han haft tur nog att få ett lån. Försök få finansiellt stöd för exportprojekt. Det är som att bestiga Mount Everest utan kängor och med förbundna ögon.
Bankerna har skurit ner lån till företag till mindre än 30 procent av balansräkningen, och bara 2 till 4 procent av balansräkningen utlånas åt små och medelstora bolag.
Lägg till detta lagstiftningen om vad företag får och inte får göra, och öppethållningstider. Om du har en liten butik och restaurang vet du aldrig i förväg om du kan hålla båda öppna en helgdag. Fackförbunden beslutar hur mycket du ska betala dina anställda, i kollektivavtal på över 100 sidor. Småföretagen utsätts för den offentliga sektorns beslutsfattares och fackförbundens godtycke. De stora pojkarna behöver inte bekymra sig – ABC och Neste kan hålla sina servicestationer öppna 24/7, inklusive sina ’restauranger’, K-market- och S-marketbutiker.
”Rådgivning.” Detsamma gäller investeringssektorn. Ingen storbank eller -mäklare erbjuder lågprisindexfonder eller lågprisaktiehandel. En färsk ypperligt skriven artikel av Helena Ranta-aho (Helsingin Sanomat 25.4.2015) illustrerar ett exempel där banker rekommenderar investeringsfonder och pensionsförsäkringslösningar som är avsevärt dyrare än aktieköp av lågprismäklare som Nordnet och Avanza.
Ta din smarttelefon till banken och registrera varje ord dessa entusiastiska säljmaskiner yttrar. Du kan aldrig vinna en rättegång mot banker ifall du senare upptäcker att den lösning de sålt till dig inte höll måttet. De kan inte vägra att låta dig spela in mötet, eftersom alla banker bandar telefontransaktioner med andra banker och sina storkunder.
Kom ihåg: tala aldrig med en bank- eller pensionsförsäkringssäljare som ringer upp dig per telefon. Be i stället om komplett skriftlig information om alla kostnader, och du kan vara säker på – som ett paket på posten – att den aldrig kommer… Be inte myndigheterna eller lagstiftarna om hjälp, de verkar ointresserade.
