Henrik Palmén är lektor i finansiell ekonomi vid Hanken i Helsingfors.
Fackförbunden klagar över att regeringens syn på det strandade samhällsfördraget lägger bördan på arbetstagarna och kräver för lite av arbetsgivarna. Men vad avses med arbetsgivare?
I en sluten ekonomi och i ett samhälle där arbetarklassen och kapitalet var lättare att separera kunde man ganska lätt särskilja arbetsgivare och arbetstagare. I den slutna ekonomin kunde man komma överens om fördelningen av avkastningen, och om kapitalet blev knappt kunde staten ingripa och delta i investeringarna.
Med egen nationell valuta- och penningpolitik kunde man alltid devalvera valutan och/eller hålla räntan väldigt nära eller under inflationen för att subventionera ”arbetsgivarna” i situationer där kostnaderna skenat iväg. Detta medförde visserligen problem, som många för tillfället verkar att åtminstone delvis glömt då de drömmer om att återta den egna valutan nu då eurosystemet uppvisar sina mörka sidor.
I dagens läge kan inte politikerna lika lätt lindra problemen av att kostnaderna tillåtits stiga för snabbt i förhållande till produktiviteten, och det finns inga arbetsgivare i traditionell mening, som kan delta i sparåtgärderna.
Global marknad. I den globala marknadsekonomin finns bara en arbetsgivare – den betalande kunden. Detta gäller alldeles speciellt i den privata sektorn. Och den betalande kunden är inte en delaktig i vårt trepartssystem. Man kan inte tvinga kunden att köpa till högre pris. Kvar blir således bara frågan om hur kundens pengar skall fördelas mellan olika intressenter i företaget; leverantörerna ska ha betalt, hyror ska betalas, investeringar i maskiner samt i forskning och undersökning ska betalas, löner ska betalas åt samtliga anställda, räntor ska betalas, skatter ska betalas och till sist ska riskkapitalet (ägarna) få sin beskärda andel.Något annat finns inte att ta ifrån!
I den klassiska synen utgörs arbetsgivarna av riskfinansiärerna – ägarna. Men att försöka sänka ägarnas andel av intäkterna är inte längre något som arbetsmarknadsparterna kan förhandla om. I en fri global finansieringsmarknad kommer försök att sänka riskfinansiärernas avkastning att leda till kapitalflykt. Riskkapitalet investeras i något annat. Den största riskfinansiären är våra pensionsfonder, och vi vill att fonderna avkastar.
Finlands allra allvarligaste problem i nuläget är att investeringsgraden är på tok för låg. Den täcker knappt den årliga förslitningen! Och det har pågått i flera år.
Vi behöver locka till oss mera riskfinansiering. Således kan vi inte kräva att ägarna sänker avkastningskraven. För börsbolagens vidkommande skulle det innebära sänkta aktiekurser och klart försämrade investerings-och tillväxtmöjligheter. För privata bolag, som främst investerar sina tidigare vinster, skulle både tillväxtmöjligheten och tillväxtviljan hämmas. Utländska investeringarna lär inte heller öka om vi sänker på deras förväntade avkastning.
Föråldrad retorik. Då fackförbunden drar sig ur samhällsfördraget och delvis förklarar detta med att arbetsgivarna inte behöver delta, förfaller de till föråldrad retorik. Det är ett spel för kulisserna, något som alltid kännetecknat arbetsmarkna dsförhandlingar. Fackförbunden är intressebevakare, lobbare, som måste övertyga sina medlemmar att de gör sitt bästa.
Om fackförbunden inte återkommer till förhandlingsbordet innebär det att de nödvändiga sparåtgärderna i större utstreckning axlas av dem som står utanför arbetsmarknaden; pensionärer, studerande, barnfamiljer och arbetslösa (inklusive de nya arbetslösa som uppstår om konkurrenskraften inte stärks tillräckligt).
Kanske det ändå är rättvisare att vi som har månadslön deltar lite mer i talkot? Vi kunde ju exempelvis ta på oss en större del av våra arbetspensionsavgifter och sänka den så kallade arbetsgivarens andel. Staten kunde sänka företagskatten för att öka investeringarna som skapar sysselsättning.
Kanske detta kunde finansieras med mervärdesskatt, som visserligen sänker den inhemska efterfrågan men inte exporten. Och göra arbete till ett mer lockande alternativ.
