Efter många år av besvikelser lyckades den finska ekonomin i fjol äntligen infria och till och med överträffa prognoserna om tillväxt. De flesta tecknen tyder på att uppgången accelererar i år. Mer tveksamt är hur länge ekonomin kan fortsätta på denna bana.
Roger Wessman är fristående konsult och bloggare som har följt ekonomin och finansmarknaderna i över 20 år, senast som chefsekonom på Nordea.
De starkaste drivkrafterna 2016 var ökat byggande samt växande privat konsumtion, medan exportsiffrorna ännu var dystra. Detta har väckt farhågor om att uppgången vore baserad på en ohållbar skuldsättning och därmed inte avspeglar någon reell förbättring.
Utrikeshandeln i balans. Tillväxten kan inte i längden bygga enbart på ökande inhemsk efterfrågan. En del av konsumtionen riktas oundvikligen till importerade varor och tjänster. Denna import är vi förr eller senare tvungna att finansiera med exportintäkter.
Än så länge har vi inte någon oroväckande ojämvikt i utrikeshandeln. Bytesbalansen försämrades något i fjol, men underskottet ligger ännu inom den statistiska felmarginalen. Som helhet spenderar Finland inte mer än vi tjänar in. Den offentliga sektorn (och hushållen) skuldsätter sig, men detta vägs upp av företagens allt större kassaöverskott.
Det finns således inget behov av att korrigera uppgången i den inhemska aktivitetsnivån. Däremot kan den ekonomiska aktiviteten inte fortsätta öka utan stöd av export. En intern ombalansering är också önskvärd: företagen borde använda sitt överskott till investeringar samtidigt som det offentliga underskottet bantas ner.
Produktiva investeringar och export. Både nyhetsflödet och enkäter vittnar om att allt fler företag planerar att investera. Detta är lovande, inte enbart för att det i sig stöder tillväxten, utan också för att det vittnar om att företagen ser möjligheter till ökad lönsam verksamhet i Finland framöver.
De senaste månaderna har vi även observerat allt starkare tecken på att exporten äntligen börjat öka. Industrins förtroendeindikator steg i januari till den högsta nivån på nästan sex år. Exporten stöds av en piggare global industriell aktivitet, samtidigt som de speciella problemen som gjort att vårt lands export sackat efter de senaste åren nu ligger bakom oss.
Nokias (och Microsofts) mobiltelefoner är ett avslutat kapitel, stenen kan inte sjunka längre. Kollapsen i exporten till Ryssland har förbytts i en svag uppgång då råoljepriset har återhämtat sig till kring 50 dollar per fat. Om vi besparas nya chocker kan vi vänta oss att Finlands export nu bättre hänger med i svängningarna i den globala ekonomin.
Lånebubbla i sikte? Det högre oljepriset och kollektivatal utan löneförhöjningar leder till sjunkande reallöner. Då kunde man befara att hushållen kan utgöra en bromsande faktor. I andra vågskålen väger dock de bättre ekonomiska nyheterna och en ökande sysselsättning. Dessa har lyft konsumenternas förtroende till nya höjder.
Under det senaste året har hushållens skulder ökat i en måttlig årlig takt, drygt 2 procent. Då räntorna ligger kvar på nollnivå medan förtroendet för framtiden tilltar verkar det sannolikt att allt fler konsumenter vågar sig på att lyfta lån för att köpa en bostad vilket förstärker uppsvinget inom byggnadssektorn.
Reformer behövs än. Det finns alltså goda förutsättningar för en fortsatt positiv ekonomisk utveckling i Finland under den närmaste framtiden. Vi bör dock inte låta denna konjunkturuppgång förleda oss att glömma de strukturella problem vi har, till exempel faktumet att befolkningen i arbetsför ålder sjunker. Redan med den sakta lunk framåt vi såg i fjol började arbetslösheten minska. Med några år i nuvarande takt skulle vi snart se brist på lämplig arbetskraft i allt fler sektorer, vilket i så fall dämpar tillväxten.
Om vi vill åstadkomma mer än en kortvarig spurt i ekonomin är det således fortfarande angeläget med reformer som till exempel får allt fler in på arbetsmarknaden. Om hushållens skuldsättning tar fart ger det ännu större skäl att strama åt de offentliga finanserna för att förbereda oss för sämre dagar.
