Ett krisat land måste övervinna ett segt reformmotstånd för att komma tillbaka till tillväxtspåret. Dusan Mramor, Sloveniens tidigare finansminister, serverar lärdomar som Finland kunde uppmärksamma.
Slovenien fick betala priset för att landet 2004–2008 tog så gott som alla lån i utländsk kredit som stod till buds. Kring 2009 slog krisen hårt till. Den överhettade ekonomin kraschade nästan lika snabbt som Greklands och 2013 stod man vid ruinens brant. Ändå lyckades man rädda bankerna utan att ty sig till internationella nödlån – som brukar ha vassa hållhakar, vilket grekerna har erfarit.
Hur gick det till då man städade upp i efter att ha druckit sig plakat på den inlånade bålskålen?
”Härdsmältan var helt och hållet vårt eget fel, regeringen hade en procyklisk finanspolitik som gasade på med sänkta skatter och ökade offentliga utgifter i form av motorvägar och massiv lönestegring. Det var mycket populistiskt, men också själv njöt jag av läget – på kort sikt”, medger Mramor, som efter avstickare i politiken 2002–2004 för att förbereda landet för euroduglighet, samt utryckning som finansiell brandman 2014–2016, har återvänt till sitt värv som professor vid Ljubljanas universitet.
Motvind. Vi tvingades genomkämpa otroliga politiska slag med partier som ville hindra alla reformer, säger Sloveniens tidigare finansminister Dusan Mramor.
Mramor kallades in som finansminister 2014 eftersom Sloveniens återhämtning krävde en teknokratisk, icke-ortodox finanspolitik med djupa strukturella reformer och motcyklisk ekonomisk politik.
”Regeringens reaktioner till krisen var otillräckliga 2009–2013. Politikerna överlät alla frågor till folkomröstning.”
Interna stridigheter i parlamentet blockerade nödvändiga pensions- och arbetsmarknadsreformer.
”Vi tvingades genomkämpa otroliga politiska slag med partier som ville hindra alla reformer. Jag sov 2–3 timmar per natt och hade inte en enda ledig dag på 2 år.”
Mramor betonade i tiden att det vore oklokt att skära i de offentliga utgifterna mitt under den värsta recessionen, men samtidigt att regeringen måste hålla strama tyglar då skatteintäkterna väller in under boomen.
På hans initiativ infördes en fiskal regel som stipulerar balanserade budgetar, samtidigt begränsades chanserna att tillgripa folkomröstningar som politisk bromskloss.
Rädsla. Antikapitalistiska protester i Ljubljana 2013. Foto: Flickr
Populism. Finland och Slovenien är små länder i EU:s utkant med liknande konkurrensfördelar: en exportdriven ekonomi med högutbildad arbetskraft. Likaså har båda nationerna brottats med ett starkt förändringsmotstånd. Mramor avslöjar hur det går till bakom kulisserna inom koalitionsregeringar som vägrar gripa tag i uppdämda reformbehov.
”Man måste jobba hela tiden, vara otroligt envis och ha bra argument. Ibland räcker argument inte, man måste ta till kohandel. En gång förhandlade vi 20 timmar i sträck utan paus. Jag har sett politiker som skriker och gråter.”
Roger Wessman, fristående ekonomikonsult och bloggare, ser paralleller till Finland som genomgick en inhemsk kreditboom på 1980-talet. Privata lån som lyftes i utlandet baserat på en fast valutakurs spenderades och flöt delvis in som skatteintäkter i statskassan – en skänk från ovan som politiker frikostigt och sorglöst delade ut för att stärka sin egen popularitet.
”Man ignorerade alla varningssignaler med svällande privat låntagande. En negligerad ekonomisk indikator som hade identifierat kriserna i Finland, Slovenien, även Thailand och Sydkorea slutet på 1990-talet och senare Irland – är bytesbalansen”, noterar Wessman.
Torsten Fagerholm text
Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Skriftly!
