Har du någonsin kontemplerat att vi kanske behöver en kraftpol som Kina som motvikt till excesserna hos andra tungviktare på världsarenan? Ännu nyligen trodde vi alla att despoter inte längre kan komma till makten i västvärlden, men vi kunde inte ha tagit mer fel: blicka över Atlanten eller över östgränsen. Det är ingen brist på kandidater som kan riva ner allt vi uppnått under de senaste 74 åren.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.
Själv har jag besökt Kina flera gånger sedan 1984, och har studerat mandarinkinesiska de senaste sex åren – eftersom jag är ständigt nyfiken på detta land, dess kultur, historia och folk.
Inte så olika oss. På en generell nivå liknar vanliga kineser oss nordbor: också de tror på arbetsetik, utbildning och familjen. För att resa sig ur fattigdom och uppnå utveckling har kineserna accepterat enorma förändringar, deras strävan efter ett bättre liv för sig och sina barn har inte varit lätt. Vi västerlänningar och finländare har också gått igenom denna hårda läroprocess, som inte går att undvika med dagens globala marknader.
Visst, Kinas politiska system är mycket annorlunda än vårt eget här i Norden, men i många avseenden påminner det om de tidigare europeiska kolonialisternas, som styrde med sina arméer och hänsynslös disciplin för inte så länge sedan. Jag kan inte låtsas acceptera allt som pågår i Kina, men vi i väst kan inte ha rent samvete gällande våra gamla synder – eller vårt nuvarande beteende för den delen.
Förvisso backas Kinas ekonomiska makt också upp med statlig inblandning, men här hemma tillåter vi också den offentliga sektorn att äga och reglera omfattande sektorer, inklusive ekonomisk verksamhet. Man behöver bara rekapitulera hur våra regeringar och statens gemensamt ägda institutioner har stött banker och hela länder under pressade tider. Och se hur handelsprotektionism har fått marschera in under mottot ”Make America Great Again”.
Konsumism som ny norm. Privat ekonomisk verksamhet och företagsamhet uppmuntras i Kina, likaså ingenjörskunnande och teknik. En stark privat sektor ses som den viktigaste motorn för ekonomin, men tillväxt genereras aldrig enbart av den privata sektorn. Kina ser också behovet av aktiv offentlig styrning inom infrastruktur och bastjänster, som i kombination med reglering behövs för att undvika kaos.
När jag besökte Kina 1984 fanns det bara ett fåtal hotell, och merparten av områdena mellan Beijing och flygplatsen täcktes av risodlingar. Nu finns där motorvägar, järnvägar, skyskrapor och höghus. Ingenjörer och läkare utbildas vid hundratals nya universitet, och affärerna blomstrar. Levnadsstandarden har rusat i höjden för många, konsumism och internationell turism är de nya normerna. Utvecklingen har varit otrolig för stora skaror av den massiva befolkningen.
Kina är en viktig tillverkare och integrerad aktör inom många globala leveranskedjor. Landet kan uppföra automatiserade fabriker snabbt, och arbetar för att producera topprodukter med otrolig prestanda, till alla konsumenters gagn. Kina är också den enskilt största investeraren i förnybar energi. Och vad gör Washington – eller snarare, vad underlåter USA att göra?
Partiet fruktar befolkningen. Många i väst hävdar att de kinesiska ledarna slår vakt om sin makt och kontrollerar den 1,4 miljarder stora befolkningens sätt att tänka och leva. Men alla som rest i Kina vet att den stora majoriteten kineser – trots försök till statlig åsiktskontroll – åtnjuter en betydande grad frihet att välja vad de gör med sina liv. Ledarna måste vara pragmatiska med en så stor befolkning. Ingen i Beijing vill riskera miljoner av demonstranter på gatorna (se på Hongkong).
USA har högt och ljudligt anklagat kineserna för att spionera, kränka mänskliga rättigheter och en massa andra synder – men USA och många västländer har också spionerat, tagit kontroll över utländska oljetillgångar, förbrutit sig mot utvecklingsländer och dikterat regimskiften i årtionden.
Kränkandet av mänskliga rättigheter måste alltid bestraffas, men samtidigt har förnekande av klimatkrisen, samt stöd till despotiska ledare i Mellanöstern och annanstans utlöst massflykt från krig och förföljelse – samt massemigration. Detta har i sin tur gett luft under vingarna åt populistiska högergrupper i väst med fientlig inställning till invandrare och flyktingar.
Pragmatiska relationer mellan Kina och de nordiska länderna är ett betydligt bättre sätt att hantera dessa frågor, även om vi inte här hemma skulle godkänna Beijings och partiets styrelsesätt. Vi i Norden kan inte låtsas flyta med i den kinesiska politikens ebb och flod, men vi kan samtala och idka handel tillsammans i stället för att skrika som ett bortskämt barn i strävan efter kortsiktiga segrar eller rent nonsens som ”Great Again”. Kinas storlek och ekonomiska makt tillsammans med kinesernas behov att vara delaktiga i en integrerad global marknad gör dem till ett säkert stalltips att fungera som motkraft till Trumps nyckfulla svagheter.
