Dramatiserande analogier är vardagsmat inom populärvetenskapen. Men riskerar färggranna ordval att mala sönder den vetenskapliga finessen?
Vårt vardagsspråk är genomsyrat av metaforer: den biologiska klockan, livets höst. Detsamma gäller journalistiken, speciellt ekonomi och sport. Tänk IT-bubbla, börskrasch eller fotbollsfeber. Ordet metafor kommer från grekiskans metapherein (meta betyder ”över”, pherein betyder ”att bära”). Metaforer överför betydelse, vidgar vårt tänkande och vår begreppsbildning. Vetenskapsjournalister fungerar som tolk mellan forskare och allmänhet, förenklar och tydliggör via metaforer och jämförelser. Enligt Aristoteles är metaforen tecknet på ”sann begåvning, ty att skapa goda metaforer är att urskilja likheter”.
Hellre krispig än knastrande. Metaforer gör abstrakta och kliniska vetenskapliga resonemang levande, de väcker bilder för vårt inre öga.
Minns någon det sena 1980-talets pedagogiska animationsserie om kroppens funktioner, ”En cell-sam historia” som också Yle visade (finska: Olipa kerran elämä, franska originalet: Il était une fois … la vie). Där personifierades blodceller, immunförsvar, virus och bakterier av kroppens egna små poliser och banditer. Som om kroppens beståndsdelar utgjorde ett självmedvetet samhälle.
Antropomorf. Inte sällan förmänskligar vi maskiner och talar om datorns ”minne”, samt ”smarta” prylar som ”kommunicerar” eller ”samarbetar” över webben. Likaså får vi ofta läsa att stamceller är kroppens ”reservdelar”.
Omvänt teknifieras biologin. Inom genetik porträtteras DNA som en ”kod” som ska ”knäckas”, eller som ett ”bibliotek” av information. Alternativt klassas DNA-strängar utan uppenbart syfte som ”skräp”. Tanken om den ”själviska” genen spriddes efter Richard Dawkins bok 1976, vilket passade perfekt in i 1980-talets jagcentrerade tidsanda.
För illustrera proportioner används dramatiska grepp: jordbävningar eller tsunamin sägs motsvara X antal Hiroshimabomber eller ton TNT. Inom medicin används krigsmetaforer: via ”vapen” som vaccin ”bekämpar” vi sjukdomar och pandemier.
Gåtfullhet. Inom västerländsk kultur associeras färgen svart med tyngd, sorg eller obegriplighet. Målande begrepp som mörk energi och svarta hål låter tillräckligt mystiska och abstrakta då vi snuddar vid det oförklarliga och okända. Likaså talar vi om avsaknaden av ”tid” och ”rum” före Big Bang.
Vårt vardagsspråk rimmar illa med den hyperspecialiserade vetenskapen. Därför tar journalister ibland till överförenklade metaforer om soppor av elektroner och kvarkar, eller ballonger som expanderar likt universum. Bokstavligt tolkat blir det missvisande, eller får knasiga konnotationer.
Den framlidne Nobelprisvinnaren och poeten Tomas Tranströmers första dikt (Preludium) i debutdiktsamlingen inleds med en metafor: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.”
Då blir frestelsen stor att avrunda med en odödlig cirkelmetafor: inom vetenskapen liksom språket är bollen rund!
Torsten Fagerholm text
