Stå inte i båten! Så har Angela Merkel, i en till Svenskfinland översatt metafor, länge velat ryta åt både CSU-chefen Horst Seehofer och Bayerns ministerpresident Markus Söder. Men de bayerska vildbasarna vill inte lyda, speciellt inte nu då CSU:s maktbas på allvar hotar erodera. Gallupsiffrorna pekar på ett ödesdigert lantdagsval den 14 oktober 2018. CSU och Bayern får hela Tyskland i gungning.
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Det är mycket som står på spel i oktober. CSU:s lojalitet i unionen med CDU. Regeringskoalitionen med SPD. Och Angela Merkels framtid som förbundskansler.
Flyktingar och realpolitik. Så sent som i juni skrev jag om Bayern som mönsterelev och bråkstake. Då tog jag sats i ett perspektiv på flera hundra år. Som högaktuella hugskott nämnde jag polislagen och krucifixpåbudet, vilka visade sig vara småpotatis jämfört med vad CSU tillät sig just efter att junispalten publicerats. Av rädsla för Alternative für Deutschland drev man den i spalten omtalade högerjusteringen ända till en regeringskris.
Sakfrågan? Vad annat än flyktingpolitiken, ett tema man lånat av just AfD. Man halstrade Merkel och tvingade fram nya utrikespolitiska krumbukter, eftersom Bayerns förment inrikespolitiska krav hade implikationer utanför Tysklands gränser, inte minst i Österrike – där ”Die Freiheitlichen”, den lokala motsvarigheten till AfD, redan sitter i regeringen.
Men dramatiken har inte haft önskad verkan i väljarstödet. AfD solar sig i erkänslan man får av att det bayerska huvudpartiet anpassar sin kurs i nationalistisk riktning. Samtidigt får man inte glömma att CSU traditionellt haft en rätt liberal falang, som nu skräms bort i riktning FDP, Gröna eller – Gud förbjude – sossarna.
Maktpolitik har alltid varit centralt för CSU, som har vanan inne att regera. Under största delen av efterkrigstiden har man inte ens behövt ingå koalitioner i Bayern. Nu ska det till ett under om man ska få en majoritet, och väljarstödet kan sluta på under 40 procent. Då nalkas högst sannolikt slutet även för Seehofers egid. I mars fick han ge över posten som Bayerns ministerpresident till Söder, som i sin tur lyckats med konststycket att på kort tid bli Tysklands minst omtyckta ministerpresident. Någon liberalare ordförandekandidat inom CSU syns dock inte till, så Söder torde kunna överleva en störtdykning betydligt under 40 procent.
Måtta på populismen. Vad det betyder för mig, som får rösta i mitt första lantdagsval, är svårare att klura ut. Visst är jag för ett stabilt Europa, och visst är allas vår Mutti den främsta symbolen för ett stabilt Europa. Och visst går det illa för Merkel om CSU:s maktbas eroderar i Bayern. Men någon måtta får det vara på populismen, även om CSU fortsättningsvis står för demokrati, pressfrihet och de centrala delarna i en europeisk rättsordning.
I denna sköna nya värld kommer jag alltså inte att välja CSU. Än mindre AfD, förstås. Alternativen är Freie Wähler (en oideologisk sammanslutning som gärna ingår koalition med CSU), FDP (ett till namnet liberalt parti, tyvärr snarare neoliberalt), Die Grünen (som vädrar morgonluft), SPD (som har Tysklands stoltaste förflutna, men dalat i siffrorna) och Die Linke (lokala Vänsterförbundet, som i Bayern i princip är lika framgångsrikt som i Grankulla – men som redan nu ligger på över 4 procent och kan nå över femprocentströskeln).
Hur manövrera? Förståsigpåare diskuterar hur man ska taktikrösta. I det liberala och urbana München ligger Die Grünen långt framme, och stadens överborgmästare har sedan länge representerat SPD. Efter att CSU och FDP manövrerat ut sig i populism- och neoliberalismhörnet, är det Die Grünen och SPD som kunde få Bayern vidare på rätt spår. Men om Die Grünen i Bayern beter sig som i grannstaten Baden-Württemberg, går de vips in i en koalition med CSU. Ministerpresidenten med säte i Stuttgart, Winfried Kretschmann, är grön och på intet vis i dåliga böcker hos den lokala industrin. Dieselföroreningarna i Stuttgart är tyvärr också ledande i landet, så den så kallade ”realismen” i de grönas maktutövning har gått lite väl långt. Går det lika i Bayern?
Den politiska kartan ritas om. Mardrömsscenariot för CSU vore att Die Linke kommer in i lantdagen. Taktikerna hävdar att detta, om något, skulle skaka om partikartan i Bayern tillräckligt mycket för att ge andra än CSU reell makt. Och sanningen är ju den att Die Linke sedan länge är ett demokratiskt parti som högaktar den västerländska rättsstaten långt mer än någonsin AfD. Men så ser inte alla på läget. Schleswig-Holsteins CDU-ministerpresident Daniel Günther fick en proteststorm emot sig då han föreslog att CDU och Linke kunde överväga koalitioner i Östtyskland, där AfD är starkt.
Detta är dock bara en storm i ett vattenglas. Avgrunden befinner sig mellan AfD och de demokratiska partierna – det ligger ingen avgrund mellan SPD och Linke.
Men även om jag vill ge råg i ryggen för SPD och Grüne, är jag för feg för att taktikrösta på Die Linke.
Och båten? Den klarar sig nog. Inte kantrar Tyskland, fastän Merkels era tar slut.
