”Alla människor är födda lika – utom republikaner och demokrater.” Det sa Groucho Marx. Men denna kolumn handlar om en helt annan Marx, nämligen Karl.
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Att Marx (alltså den revolutionära teoretikern) hade fel lär vi oss tidigt. Marxismen förlorade ju mot kapitalismen 1989, må utfallet så beskrivas som knockout eller walkover. De döda vid Berlinmuren visar på brutala brister i etiken. En del av oss har i tiden besökt Leningrad och Östberlin, och minns tydligt att det rådde brist också på annat än etik.
Så varför skriva om Marx, till råga på allt i ett forum för ekonomi och teknik?
För Marx var bättre på diagnostik än kvacksalveri. Hans analyser av kapitalismens sjukdomar har befläckats av kommunismens grymheter, oavsett om de begåtts i hans namn eller ej.
Totalitarismens olika former. Slutsatsen av 1989 förleder till hisnande tankehopp. Eftersom kommunismen gick under på grund av sin egen ineffektivitet, eftersom kommunismen ledde till tröstlöshet, korruption och förtryck, hade kommunismen kapitalt fel. Eftersom kommunism är helt fel, måste allt som associeras med kommunismen bekämpas. Eftersom alternativet lyder kapitalism, har kapitalismen alltså rätt.
Eftersom marknadsekonomin bevisligen fungerar och lagen om tillgång och efterfrågan leder till effektivitets-vinster, tar avreglering bort friktion och ökar den ekonomiska produktionen. Eftersom kapitalismen har rätt ska vi bygga upp våra samhällen på den, ju mer renodlad dess bättre. Eftersom det var en tid sedan Adam Smith och hans osynliga hand, kan vi vända oss till modernare teoretiker, helst av allt Ayn Rand. Eftersom den fria marknaden fungerar så bra, är det bättre ju oftare vi tillämpar den, inklusive på förbindelsebåtstrafiken i Åbolands yttre skärgård.
Men låt oss inte förfalla till samma hjärnlösa upprepande av dogmer som under kommunismen. Marknadstotalitarism har liknande avigsidor: korruption, förtryck, tröstlöshet, brist på välstånd.
Ständigt aktuella diagnoser. Detta nummer av Forum behandlar mediernas och demokratins kris. Hotet mot demokratin kommer från populismen, och denna gång har populismen motsatta förtecken än de kommunistiska. Hotet från kommunismen är nära noll i dagens EU, så vi borde kunna sätta oss tillrätta och i lugn och ro studera Marx’ observationer och diagnoser från 1860-talet.
För 150 år sedan påtalade Marx problem som är brännande aktuella 2017. Ökande klyftor mellan rik och fattig. Ojämlikheter, i resursfördelningen, i förutsättningarna att lyckas.
En närmare titt på Marx ger förvånande insikter. Marx var för marknadsekonomi, i det han såg strafftullar som ett gissel som främst skyddar kapitalisterna inom landet, inte skapar välstånd för arbetarklassen. Marx såg inte skulden hos enskilda stygga storägare (i dag en Ferdinand Piëch, via morfar Porsche huvudrepresentant för ägarsläkten i VW) eller deras hantlangare (en Martin Winterkorn, tidigare vd för VW, givetvis utan minsta aning om dieselfusket), utan i systemet. Han fördömde inga ledare på moraliska grunder, utan studerade systemet. I dag skulle han inte domdera över girigheten, utan analysera hur ägarna (de egentliga kapitalisterna) till Deutsche Bank abdikerat makten till avlönade företags-ledare, som lyckats skapa incitamentsystem där de lyfter bonus oavsett ekonomiskt resultat.
Fel medicin. Patentmedicinen för Marx var revolutionen. Där låg han helt fel, med historiens facit i hand. Dels var det i de anglosaxiska länderna han förutspådde och hoppades på revolution. Dels trodde han att revolutionerna skulle rätta till missförhållandena, och i stället kom man ur askan (med förtryck och ojämlik resursfördelning) i elden (med än värre förtryck, och blodsutgjutelse därtill).
Konststycket blir alltså att destillera det förnuftiga ur vad Marx säger, och lämna bort felslut. Hans detaljrika observationer från 1850-talets London kan hjälpa oss förstå förhållandena för arbetskraften i 2017 års Dubai. Men hans värdeteori är lite mer lurvig då det gäller arbete producerat av ingenjörer och ekonomer. Värdet ligger i kvaliteten på det nedlagda arbetet, inte i arbetskraften som sådan. Jag tror Marx i dag skulle känna igen sig i mycket, men behöva uppdatera sitt tänkande då det gäller den växande skaran kunskapsarbetare (ett uttryck jag tror skulle falla honom på läppen).
Marx-hipster. Men i dagens urbana samhälle, vore det så London eller Berlin, skulle Karl Marx känna sig hemma. Han skulle gå för en hipster, utan tvivel. Kamma frisyren, ansa skägget minimalt, lägg till en väska av jute, och Karl skulle passa perfekt i gatubilden i Berlin eller Berghäll. I kaféet skulle jag inmundiga en veganrätt och mellan tuggorna fråga honom vad han riktigt tycker om Yanis Varoufakis och Thomas Piketty.
