Inom vetenskapen klagas det ofta på krympande ekonomiska resurser, samtidigt som det finns allt fler frågor att besvara. Nu håller forskare på att väcka en sovande resurs – allmänheten.
Medborgarforskning, ibland kallad citizen science eller crowd science, är ett sätt för forskare att samla in data både brett och djupt. Att rekrytera frivilliga medarbetare är ingen svår match, även om man alltid måste räkna med ett visst bortfall mellan de som anmäler sig och de som de facto kavlar upp ärmarna och utför uppgifterna.
”Världen är full av folk som vill medverka i forskningsprojekt. Det gäller bara att förklara för dem vilka spännande frågor som står olösta och hur de tillsammans med andra likasinnade kan bidra till att skapa en stor helhetsbild”, förklarar Tomas Roslin, professor i ekologi vid Svenska Lantbruksuniversitetet (SLU).
Amatörhjälp. Han har genomfört en rad forskningsprojekt där han samlat in information med hjälp av amatörer. Bland hans samarbetspartners finns 4H-rörelsen i Finland, som assisterat honom i hans insektsforskning. Också andra medhjälpare har funnits på olika platser och mätt upp dyngbaggarnas viktiga arbetsinsatser i kohagar, identifierat olika arter av gallsteklar och kartlagt den sällsynta läderbaggen som trivs i gamla ihåliga träd.
”De frivilliga insatserna har gett forskningsprojekten mycket nyttig information som skulle ha varit omöjlig att samla in på andra sätt.”
Kunskap är belöning. Som projektledare måste han se till att forskningsmetoderna är tillförlitliga och fyller de krav som ställs på vetenskaplig forskning. Det måste alltid ske med en kontrollerad vetenskaplig metod, också när man slänger en komocka i en hink med vatten och samlar in alla kryp som kommer upp till ytan. När informationen sammanställs och analyseras ska den mänskliga faktorn i sampelhanteringen vara så liten som möjligt.
”Deltagarna måste få enkla uppgifter och tydliga instruktioner, men ändå finns det alltid en risk att något går snett. När jag tänker tillbaka på de projekt där allmänheten deltagit tycker jag att tillförlitligheten varit god. Det krävs att man hittar engagerade och motiverade medhjälpare som ser det som en belöning i sig att de får delta och lära sig mer om ämnet.”
I ett projekt om pollinatörer i Arktis tog Roslin och hans kollegor hjälp av andra forskargrupper som regelbundet besöker forskarstationer utspridda över det arktiska området. Att sätta upp en egen expedition skulle ha kostat skjortan, så i stället övertalade Roslin andra forskare att ta med en uppsättning klisterblommor och placera ut dem på strategiska ställen nära forskarstationerna. Resultatet blev lyckat och tillvägagångssättet omnämndes bland annat i den ansedda tidskriften Science.
”Som forskare gäller det att dra nytta av folk som finns på specifika platser. Vissa saker kan övervakas och automatiseras med tekniska hjälpmedel, men det finns ännu tusentals saker som bara kan utföras av människor.”
Observatörer och medborgarforskare. Många naturvänner för noggranna anteckningar över sina observationer i skog och mark och rapporterar dem till olika datacentraler.
”Det finns många olika former av medborgarforskning. I mina projekt är det väldigt strikt definierat vad vi vill ta reda på och hur vi ska gå till väga.”
SLU håller nu tillsammans med ett antal intresseföreningar på att utveckla en systematisk medborgarforskning. På Artportalen i Sverige kan medborgarforskare registrera sig och rapportera in sina artobservationer. I Finland håller man på att bygga upp ett motsvarande system på webbplatsen laji.fi.
Skolbarn är en speciellt intressant grupp att rekrytera som medborgarforskare och hösten 2016 deltog 12 000 elever i svenska Höstförsöket, en kampanj där årstidstecken och ekosystem togs ner till de lokala träden nära skolgården.
Johan Svenlin text
