När det har blivit dyrare att lägga produktion i Kina märks ett nyvaknat intresse för att outsourca till de baltiska länderna. Men även där ökar kostnaderna.
I Norden fanns en tydlig trend i 1990-talets början: att förlägga produktion i de befriade länderna i Öst- och Centraleuropa. Men ganska snart blev Kina och övriga Asien billigare alternativ.
”Det blev lite av en flockmentalitet att bege sig till Kina”, säger Lukas Danielevicius, chef för Business Sweden i Vilnius.
”Idag ser vi en tillnyktring. Vi ser att företagen är bättre på att tänka igenom sina beslut, att väga för- och nackdelar. För ett nystartat företag som ska börja outsourca är det inte så smart att börja med Kina.”
En som fick den erfarenheten var entreprenören Thomas Malmros som för några år sedan lät tillverka dansskor vid en fabrik i Kina.
”Vi märkte hur kostnaderna ökade till följd av löneutvecklingen. Och vi fick problem med leveranserna. Vid ett tillfälle kom en båtfrakt med 1 000 vänsterskor men inga högerskor! Då bestämde vi oss för att börja söka fabriker på närmare avstånd, till exempel i Litauen. Och vi började se över möjligheterna att ha tillverkningen i Sverige.”
Återflytt. Malmros gick senare över till en annan affärsverksamhet, men hans historia beskriver väl den nuvarande mångfacetterade trenden: företag kan både förlägga produktion långt bort (offshoring), stationera den nära hemmamarknaden (near-
shoring) – och ta hem produktionen (reshoring). Ibland gör ett och samma företag alla tre sakerna, samtidigt!
Den här tredelade strategin gäller inte bara företag i Europa, den märks även i exempelvis USA där vissa bolag börjat ta hem produktion från Asien. Och vissa startar ny produktion på närmare håll, som i Mexiko och Mellanamerika.
Danielevicius på Business Sweden sammanfattar läget för nordiska företag:
”Kina är fortfarande landet som gäller om man tillverkar en miljon av något, Baltikum och Polen är bättre om man tillverkar ett tusen av något. Men om du skaffat dig effektiva maskiner som gör att du idag behöver fem personer där du tidigare behövde femtio, ja, då är det läge att ta hem produktion till Norden!”
Vidare är Kina och övriga Asien bättre alternativ när man inte har så bråttom.
”Juldekorationer är ett bra exempel. Företagen vet på förhand exakt när på året som varorna måste komma, så beställningarna kan ske i god tid redan på sommaren.”
Kina och övriga Asien kan också vara bra om produkterna är små och värdefulla. Då har man råd att flyga hem dem på kort tid. Om produkterna som tillverkas i Asien också ska säljas till den växande medelklassen i Asien, ja då är det självklart att stanna kvar där eller flytta produktion dit.
Ny kostnadsbild. Men Danielevicius bekräftar att de växande kostnaderna i Kina – i synnerhet utmed kusten – ändå har inneburit ett pånyttfött intresse för Baltikum och övriga Öst- och Centraleuropa. Business Sweden får fler frågor än tidigare från företag som vill hitta partners som kan sköta tillverkningen för dem. Den bilden intygas av Rima Ingstad, vars konsultfirma hjälper svenska företag att hitta partners i Litauen:
”Numera har jag kunder som gör bådadera, de har delar av produktionen i Asien och delar i Litauen. Flera har lyft fram problemen med att ha alltför mycket av produktionen långt borta, det blir svårt att upprätthålla kvalitetskontrollen.”
Hon lyfter också fram affärsmentaliteten, att det rent generellt kan vara lättare att göra affärer med balter än till exempel kineser.
”Vi litauer tänker mer på samma sätt som nordbor. Det gör det enklare när problem uppstår. ”
Precis så kände vd:n Alf-Arne Nøsted vid det norska företaget Trygg Nøsted Kjetting som tillverkar snökedjor i Kanada och Litauen.
”Vi har haft affärer med Kina och vi har funderat på att också lägga tillverkning där. Men eftersom vi samarbetar så bra med dotterföretaget i litauiska Utena så ökar vi nu produktionen där istället.”
Det kom förstås som en glädjande nyhet för den litauiska fabrikens chef Dainius Tvarijonas:
”Vi kunde övertyga företagsledningen att de skulle ha kvar en bättre överblick över produktionen om de koncentrerade produktionen hit. Och leveranserna härifrån till Norge tar ju bara två dagar med lastbil.”
Kvalitet über alles. Trots löneökningarna i Kina är produktionskostnaderna fortfarande lägre än i Baltikum, där ju lönerna också stiger. I Litauen har de stigit med 17 procent sedan 2012. Därför måste balterna bli ännu bättre på att konkurrera med kvalitet och hög teknisk standard, något som Tvarijonas i Utena är högst medveten om.
”Vi har avancerade laserskärare och vi kan göra tredimensionella ritningar. Och vi har specialutbildade svetsare. Allt detta är en nödvändighet för att klara konkurrensen med Asien.”
Detsamma gäller andra branscher. Inom textilindustrin märks i dag en tydlig skillnad mellan vad som ännu sys i Baltikum och Polen och vad som sys i Asien. Härom året besökte jag Utenos Trikotažas där man berättade att företaget förlorat kunden H&M som flyttat sin produktion till Turkiet och Kina. Istället får företaget uppdrag från klädkedjor som marknadsför lite dyrare märken.
Och framför allt: man har utvecklat ett eget klädmärke som har vunnit ytterligare marknadsandelar sedan jag besökte fabriken.
Danielevicius på Business Sweden anser att textilföretaget tänker helt rätt:
”Vi hade nyligen ett danskt textilföretag som drog sig ur Baltikum och flyttade produktionen till Kina när det blev för dyrt. Att skapa egna klädmärken är avgörande om den baltiska textilindustrin ska klara konkurrensen.”
Också inom regionen finns konkurrens. Litauen har lägre löner än Estland, medan Polen har ännu lägre löner än Litauen. Men framför allt finns det länder lite längre österut som flåsar de andra i nacken: Vitryssland och Ukraina är billigare än alla de andra. Och de har redan fått en del produktion.
”Fortfarande riskerar företagen att få större kostnader där till följd av korruption och ett svagare rättssystem. Men det kan ju ändras”, säger Danielevicius.
