I dag kan man inte titta på kriminalsåpa utan att polisen eller säkerhetstjänsten kollar videoinspelningar från kameror på allmänna platser och kammar igenom andra digitala spår för att lösa brott. Det har vi undersåtar också accepterat som det nya normala i våra egna vardagsliv. Men röstade vi medborgare någonsin för att få bli övervakade 24/7 med kameror överallt, som följer våra förehavanden i butiker, på gator och andra allmänna platser? Det verkar som att kameratätheten ökar som mögel på fuktiga väggar.
Det finns digitala arkiv om vår hälsa, vilka läkemedel vi använder, anställning, bankkonton, kreditstatus, vilka vi talat med på mobilen, vad vi läser och skriver på internet, vad vi äger, säljer och köper – utöver de alla de digitala bilder som tas och lagras varje gång vi lämnar hemmet. Vi övervakas och studeras, men vi tillfrågades aldrig om vårt samtycke. Behöver vi verkligen ”säkerhet” i denna skala – är allt det här verkligen nödvändigt?
Vad händer med alla data? Data insamlas av offentliga och privata organisationer, men ändå har vi föga verklig kontroll över vilka uppgifter, och vad som händer med all denna information.
Stora privata bolag som Facebook, Google, Amazon och Apple, liksom hundratals andra företag, som medierna, mobiloperatörerna, bankerna, affärerna och resefirmorna, samlar in personliga data i sina system och på sina moln. Sedan använder de informationen för att öka sin vinst, eller säljer den vidare till tredje parter.
Den offentliga sektorn samlar också in data om vår hälsa, familjestatus, yrkeshistoria, boplats, skatter, tillgångar och skulder, liksom även polisinformation. Man hävdar att allt detta behövs för att skapa bättre offentliga tjänster. Auktoriteterna menar att dessa data är skyddade och inte kan hamna i händerna på utomstående eller vidarebefordras, om det inte föreligger juridiskt styrkta skäl.
Erfarenheten visar att det vore dumdristigt att förvänta sig att våra offentligt och privat arkiverade uppgifter faktiskt förvaras säkert och avskilt. Ingen vill att något av dessa företag eller den offentliga sektorn ger vidare informationen om våra privatliv, utan uttryckligt tillstånd. Men ingen kan heller förhindra det.
Experter på smygtitt. Det finns också en mycket stor tredje grupp som opererar osynligt och tar allt den kan komma över för egen profit. Det är cyberbrottslingar, hackers och spioner som återfinns i nästan alla delar av världen och som gräver sig fram till potentiellt värdefull information. Vi vet också att privata bolag som Facebook har överskridit lagens eller användaravtalens gränser.
För det första använder vanliga brottslingar och vissa regeringar sig av digitala färdigheter för att lura åt sig eller stjäla pengar och affärshemligheter som är tusentals gånger mer värda än i gammaldags bankrån.
För det andra har hackers offentliggjort personliga hemligheter och avslöjat skandalinformation – samt förvrängt och falsifierat fakta – för att skapa politisk påverkan.
För det tredje är det allmän kännedom att också västländer spionerar rutinmässigt på individer och organisationer – på gott och ont. Digitala system, vare sig offentliga eller privata, verkar aldrig kunna bli hundraprocentigt skyddade och säkra. Signalspaningsorganisationer som NSA och GCHQ – för att inte tala om ryska och kinesiska motsvarigheter – har kapacitet att kika in i varje vrå och skrymsle.
Som 1984. Vi vet att banker och försäkringsbolag kan tjäna mer pengar genom att luska ut allt om sina kunder. Vi vet att suspekta politiska grupper använder stulen information för att attackera vår demokrati och fria medier. Som individ är du maktlös att stoppa dem. Det var aldrig meningen att webben skulle utmynna i en situation som liknar George Orwells 1984 – men vi är redan där.
Riksdagen behandlar lagförslag för att utvidga övervakningsmöjligheterna av säkerhetsskäl. Regeringen har frågat säkerhetstjänsten, försvaret och polismyndigheterna vad de vill ha. Givetvis önskar de fria händer att övervaka oss på bred front, helst med självbestämmande utan politiska ingrepp. Grundlagsexperter har uttryckt stark skepsis mot sådana vida befogenheter. I en rättsstat och liberal demokrati måste övervakning alltid vara lagligt godkänd av ett oavhängigt rättsväsende, och kontrollen måste handhas av erfarna och tillförlitliga organ som är fullständigt oberoende säkerhetstjänsten, försvaret och polismyndigheterna.
Sätt gränser. I själva verket bör vi medborgare kräva klara gränser för hurdan information som får insamlas och hur data lagras och används. Det är dags att avsevärt begränsa den datainsamling och kommersiella exploatering som företas av FANG (Facebook, Amazon, Netflix, Google) och dylika företag. Data missbrukas både i aningslöst kommersiellt syfte och med ljusskyggt uppsåt för att polarisera medborgarna och underminera det samhälleliga förtroendet, manipulera politiska val, försvaga media och undergräva demokratin bit för bit. Brottsliga hackers och ansvarslös hantering av våra data måste bestraffas hårt, oavsett var det sker. Transparens i datahantering och öppen debatt om övervakning, datasäkerhet och -åtkomst har högsta prioritet.
