Det finns två typer av pensionssystem. Det första är rätt och slätt ett sparkonto i förklädnad. Det andra är ett verkligt pensionsförsäkringssystem som säkrar dig utkomst hela din livstid efter pensioneringen. Det baserar sig på olika investeringar där hundratusentals människor deltar, precis som en bil- eller hemförsäkring.
Matematiken bakom det verkliga systemet bygger mest på förmånstagarnas snittlivslängd och den förväntade minimiavkastningen från långtidsinvesteringar i aktier, obligationer, fastigheter och depositioner.
Anta att du är en i mängden bland förmånstagare som tillsammans investerar i en stor portfölj. En typisk genomsnittsperson (en av 500 000) med en typisk årslön på 30 000 euro. Du börjar jobba som 23-åring, går i pension vid 65 och dör på din 85-årsdag. Din lön ökar i takt med en årlig inflation på 2 procent, en förväntad reell (den genomsnittliga absoluta avkastningen minus inflationen) årlig avkastning på 5 procent. Av din bruttolön inbetalas varje år 22 procent till en pensionsfond.
Denna mall ligger nära pensionsfonderna i Finland, och borde ge nästan 120 procent av din slutlön i pension under de sista 20 åren av ditt liv.
Detta skulle fungera för alla 500 000 personer ifall deras liv följde samma schema, oavsett startlön. Självklart dör vissa tidigare och andra senare, och avkastningen på en portfölj ger förlust och vinst olika år, men poängen är att medeltalet fungerar i snitt. Teoretiskt skulle fonden då vara uttömd när den sista förmånstagaren avlider.
Nu hajar du till. Arbetspensionssystemet ger bara cirka 50–60 procent av snittslutlönen i pension – inte 120 procent.
Huvudorsaken är att en betydande del av människorna beviljats pension utan att ha tjänat in tillräcklig finansiering. Det finns fyra möjliga orsaker: de sparade för lite pengar, de pensionerades för tidigt, investeringsavkastningen var för låg eller så var den utlovade pensionen för hög.
Dagens löntagare måste bidra med en del av sina 22 procent för att finansiera de nuvarande pensionsutbetalningarna. Detta förklarar inte klyftan mellan vad du kunde förvänta dig (120 procent av slutlönen) och vad du de facto får (troligen runt 60 procent av lönen). Klyftan är helt enkelt för stor, då du inte betalar för två personers pensioner, utan endast en estimerad andel på 30 procent!
Här är det första tecknet på de stora problemen med det nuvarande systemet. Dagens löntagare betalar av allt att döma en hel del extra för andra människors nuvarande pensioner, och nuvarande pensionsavgifter verkar vara avsevärt för höga. Vad än orsaken är, saknas fortfarande 30 procent. Det är en hel massa pengar! Vart tog de vägen, eller snarare: vart tar de vägen? Klyftan kvarstår, och kommer att finnas kvar många år framåt.
Låt oss granska orsakerna till att dagens löntagare betalar för gårdagens löntagares pensioner.
För det första startade pensionssystemet med ett rejält underskott då det körde igång i början av 1960-talet.
För det andra är det nuvarande systemet dyrt att administrera.
För det tredje är systemet är utformat så att välutbildat folk som lever längre och har högre löner lyfter mycket större pensionssummor.
Den fjärde orsaken är att hela pensionssystemet, det privata plus det offentliga, är dyrt att upprätthålla eftersom det är uppspjälkt i alltför många små bitar.
Detta gäller speciellt den ’privata’ sektorns fonder, typ Ilmarinen, Varma, Tapiola med mera. De tyngs ned av höga kostnader för ’marknadsföring’ för att säkra sig kunder; de investerar i kundernas fastigheter; de har topptung administration och betalar extrahöga löner till ledningen.
Bolagens portföljer verkar vara egennyttiga brickor i ett maktspel. Kundernas toppledning, pensions- och fackbossarna, arbetsgivarförbunden (EK) och banklobbare tycks dela sinsemellan på makt och finansiella förmåner, på bekostnad av vanliga anställda och pensionärer.
Olli Pusa har skrivit utmärkta och mycket läsvärda rapporter, ”Renkien kaappaus” (Drängarnas maktövertagande) på sin webbsajt www.pusa.fi om denna slösaktiga och extravaganta vanskötsel.
Min egen slutsats är att alla stadfästa pensionssystem borde buntas ihop till en enda stor fond förvaltad av ett litet professionellt team inom den offentliga sektorn. Utlokalisering till kostnadseffektiva fondförvaltare i kombination med avskalning av alla lager med onödiga marknadsförings- och administrationskostnader skulle tillföra mer än 500 miljoner euro på årsnivå till pensionsmedlen, och dessutom öka investeringarnas avkastning avsevärt.
I en tredje, avslutande kolumn i ämnet pensioner utvecklar jag dessa teser i större detalj, i nästa nummer av Forum.
