I och med att slutet på coronapandemin, och därmed den globala ekonomiska kris den förorsakat, så småningom kan börja skönjas vid horisonten har inflationsspöket åter dykt upp i den ekonomisk-politiska debatten. Enligt de varnande rösterna, som än så länge visserligen har varit både få och svaga, finns det risk för att inflationen tar fart igen då all den konsumtionsefterfrågan som dämts upp under coronakrisen väl släpps loss. Men hur oroliga bör vi då vara för att inflationen, ett fenomen som yngre generationer av nationalekonomer huvudsakligen stiftat bekantskap med på den obligatoriska kursen i ekonomisk historia, faktiskt ska börja accelerera mot alarmerande höga nivåer?
Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.
Stor produktionskapacitet uppväger. Det enda rimliga svaret på den frågan är, att det inte lönar sig att ligga sömnlös på nätterna för inflationsriskens skull. För det första finns det, som motvikt till den konsumtionsefterfrågan som inte kunnat få fritt utlopp under krisen, också en betydande mängd ledig kapacitet på produktionssidan i och med att så många företag under det senaste året tvingats gå för halv maskin, om ens det. Då det tack vare den målmedvetna stimulanspolitiken på olika håll i världen inte heller har förekommit någon större konkursvåg, har den mängd produktionskapacitet som försvunnit för gott som en följd av företagskonkurser dessutom hållits på en förhållandevis låg nivå.
För det andra kan det inte tas för givet, att alla de pengar konsumenterna inte har haft möjlighet att spendera under coronakrisen faktiskt kommer att kanaliseras till konsumtion när det ekonomiska läget väl normaliseras. För många hushåll har krisen nämligen varit en brutal påminnelse om hur snabbt och hur överraskande ekonomin kan ta en vändning till det sämre, vilket i sin tur har aktualiserat behovet av en tillräckligt stor buffert i den egna privatekonomin. Inom euroområdet har det privata sparandet stigit till rekordhöga nivåer, och här i Finland har hushållens intresse för att skaffa sig en privatekonomisk säkerhetsmarginal synts i ett ökat intresse för aktieplaceringar.
För det tredje är inflation i sig ett högst relativt begrepp. Även om inflationen faktiskt kommer att accelerera något i och med att den globala ekonomin återhämtar sig kommer den i så fall att göra det från en historiskt sett exceptionellt låg utgångsnivå. Det betyder i sin tur att en återgång till gångna decenniers skenande inflationstakt är ett ungefär lika sannolikt hot som en invasion från yttre rymden. För euroområdet förutspås, för att ta ett exempel, en årsinflation på 2 procent för år 2021, vilket ligger mycket väl i linje med ECB:s inflationsmål på ”nära men under två procent”. I USA, där den massiva finanspolitiska stimulansen har spätt på totalefterfrågan betydligt mer än här i Europa, ligger inflationsprognosen för det här året på 2,5 procent, vilket inte heller det kan betraktas som en särskilt alarmerande inflationstakt. Som jämförelse kan nämnas, att inflationen i USA ännu för 40 år sedan låg på 10,3 procent på årsbasis …
Måttlig inflation nyttig. Faktum är, att en måttlig ökning av inflationen faktiskt kan påskynda världsekonomins återhämtning efter krisen. De astronomiska summor ECB har pumpat in i det europeiska bankväsendet ända sedan den grekiska skuldkrisen för drygt ett decennium har nämligen i alltför ringa grad kommit realekonomin tillgodo i form av nya företagskrediter; i stället har bankerna påfallande ofta valt att deponera sin överskottslikviditet i ECB till en negativ nominell ränta. En måttlig uppgång i inflationen skulle öka kostnaderna för den här typen av ekonomiskt olönsam – och ur realekonomins synvinkel direkt slösaktig – verksamhet, och i bästa fall sporra bankerna att åter börja ägna sig åt det som är deras egentliga uppgift: att finansiera företagens produktiva investeringar. Och ju mer investeringar, desto mindre är risken för att samhällsekonomins produktionskapacitet inte ska klara av att möta ökningen i konsumtionsefterfrågan efter krisen.
