För närvarande ser åtminstone den mest akuta risken för ett globalt handelskrig ut att vara avvärjd. I det franska presidentvalet fick den högerextrema protektionisten Marine Le Pen se sig besegrad av sin EU- och frihandelsvänliga motkandidat Emmanuel Macron, och på andra sidan Atlanten tycks Donald Trump ha börjat tveka i fråga om sina radikalaste protektionistiska vallöften. Det här betyder ändå inte att den internationella frihandeln skulle må särskilt bra: TPP-avtalet mellan USA och ett antal länder runt Stilla havet har annullerats, och TTIP-förhandlingarna mellan EU och USA har gått i stå på obestämd tid. Inte att förglömma de otaliga smygprotektionistiska åtgärder som infördes på olika håll i världen under och efter den globala recessionen år 2009.
Christer K. Lindholm är
forskare i nationalekonomi vid Åbo Akademi.
Vad världshandeln behöver är alltså en omstart. Lyckligtvis är det här inget som kräver några nya institutioner: det räcker med att Världshandelsorganisationen WTO återtar sin ursprungliga roll som det viktigaste forumet för liberaliseringen av den internationella handeln.
Syndabock. Då det begav sig var WTO något av ett favorithatobjekt för den globaliseringskritiska rörelsen. Jämfört med de regionala handelsförhandlingar som blivit rådande praxis sedan 2013 – då den senaste rundan av WTO-förhandlingar, den så kallade Doharundan, i praktiken avslutades med en bedrövlig kompromiss – har WTO ändå flera uppenbara fördelar.
Den första, och i dagsläget antagligen viktigaste fördelen är den relativa öppenhet som omger handelsförhandlingarna inom WTO. Att den internationella frihandeln under de senaste åren fått ett så dåligt rykte att protektionismen igen har tagit sig in på den politiska agendan beror nämligen mer än något annat på det hemlighetsmakeri som omgett såväl TPP- som TTIP-förhandlingarna. För att inte tala om förhandlingarna om det internationella tjänstehandelsavtalet TiSA (hur många av den här tidningens läsare har för övrig hört talas om det?), som får frimurare och motsvarande slutna sällskap att framstå som publicitetshungriga tonåringar som aningslöst publicerar även de mest intima detaljerna av sitt privatliv på sociala medier.
Förutom att det handelspolitiska hemlighetsmakeriet utgör den bästa tänkbara grogrunden för allsköns konspirationsteorier ger den också upphov till en fullt legitim fråga: om nu en gång alla de här handelsavtalen faktiskt är så bra som det sägs, också för gemene man och kvinna, vad finns det då att dölja?
Gentlemannaavtal. Den andra fördelen med WTO är att dess skiljemannaförfarande för lösning av handelskonflikter dels är mellanstatligt – i motsats till de kontroversiella klausulerna om investerarskydd i TTIP och andra regionala handelsavtal är det alltså länder och inte företag som kan väcka talan – och att den part som väcker talan måste kunna påvisa en konkret ekonomisk skada (ett typexempel på sådan ekonomisk skada är till exempel förluster som det egna landets företag drabbats av på grund av utländska konkurrenters prisdumpning). I det avseendet torde WTO:s skiljemannaförfarande således motsvara de flesta människors rättsuppfattning betydligt bättre än investerarskyddet, som under vissa omständigheter ger företag möjligheten att utkräva skadestånd också för potentiella framtida förluster.
En tredje fördel med WTO är att organisationen sedan millennieskiftet utvecklats i en mer jämlik riktning, i och med att Kina och de övriga större tillväxtekonomierna – och i allt högre grad också många utvecklingsländer – har lyckats utveckla ett fungerande samarbete. Därmed har de också lyckats skapa en motpol till EU:s och USA:s tidigare hegemoni.
Den ökade jämlikheten har samtidigt visat sig vara WTO:s största problem. Även om det fanns flera orsaker till det snöpliga slutet på den ambitiösa Doharundan var en av de viktigaste utan tvivel att EU och USA inte på samma sätt som tidigare kunde diktera villkoren utgående från sina egna företags intressen. Om WTO ska kunna återta sin ledande roll inom handelsliberaliseringen och ge världshandeln den omstart den behöver är det här ändå ett faktum som EU och USA måste acceptera. Vilket de förr eller senare tvingas göra med tanke på hur snabbt världens ekonomiska tyngdpunkt förskjuts i riktning mot Asien.
