Christer Ågren, vice VD i Svenskt Näringsliv och den som håller i arbetsgivarnas lönepolitik, pekar i Dagens DI på en konsekvens av Riksbankens målsättning om 2 procents årlig inflation:
”Löntagarna har gynnats av att den verkliga inflationen endast var 4,5 procent de senaste sex åren, mot 12 procent om Riksbanken skulle ha uppfyllt sina mål.”
Ågren drar slutsatsen att arbetsgivarna gett 7,5 procent mer i löneökningar än om vi utgått från den verkliga inflationen. Han är också orolig för att industrins konkurrenskraft undergrävs.
Jag drar ytterligare en slutsats: Så bra att svenska folket fått en extra kraftig standardhöjning genom låg inflation. Industrins konkurrenskraft fixar sig genom att kronan flyter (sjunker i värde). På ett år har dollarn blivit ca 30 procent dyrare, euron nästan 10 procent dyrare, vilket också på sikt bidrar till en något högre inflation här hemma via dyrare importvaror.
Ett utdrag ur min börskrönika denna vecka som publiceras i ett antal landsortstidningar.:
”Nu fick Stockholmsbörsen en extra skjuts uppåt efter Riksbankens minusränta. Just den börsuppgången kan knappast motiveras med någon realekonomisk faktor, det handlar snarare om psykologi när Riksbanken visar att den använder de få muskler den har i försök att få lite fart på inflationen.
Men det är knappast ett träffsäkert artilleri som används, frågan är om det får någon beständig betydelse alls för den underliggande ekonomin. Avsikten är att Sverige ska undvika deflation eftersom sjunkande priser riskerar leda till minskade investeringar, framför allt byggandet. Men det är bara en gissning från Riksbankens direktörer.
Eftersom den lägre inflationstakt vi haft på senare år (plus en marginell deflation, sjunkande priser med 0,2 procent förra året) i hög grad beror på att asiatiska lågprisprodukter svämmar över västvärlden är det egentligen positivt ur konsumenternas synpunkt.
Därför är Riksbankens mål på två procents årlig inflation kanske otidsenligt. Men det lär inte avskaffas.”
