Efter att ha jobbat i ett halvt år med privatekonomiska frågor har jag långsamt börja inse att min syn på romantik är väldigt annorlunda än många andras. Inom privatekonomin fokuseras det mycket på frågor som prioriteringar (hur konsumerar vi, hur bor vi), på parförhållandet (är det mina, dina eller våra pengar?), på föräldraskap (hur påverkar ett barn ekonomin?) och på vardagsjuridik (vad gäller om man är sambo respektive gift, vad är ett äktenskapsförord?). Visst har jag varit medveten om att jag knappast har ett helt vanligt synsätt på pengar och relationer, och jag var väl inte speciellt överraskad när jag i en radiointervju försökte lansera begreppet #fyrkdejt (som gick ut på att man ska gå på dejt med sin partner och prata igenom det som är aktuellt i förhållandets ekonomi) men märkte att hashtaggen aldrig riktigt tog fart i användning. I själva verket var det bara jag som använde den, det verkar som att andra har roligare saker att prata om på sina dejter än pengar.
Olika sidor av sparsamhet. Jag har turen att leva med en man som har ett liknande synsätt som jag har på pengar. När vi är i butiken och ser röda rabattprislappar på ekologisk köttfärs high-fivar vi och gratulerar oss till att ha turen att fixa några förmånliga vardagsmiddagar medan vi samtidigt räddar köttfärsen från ett okänt öde när datumet går ut. Råkar vi vara i butiken så pass sent att rabatten fördubblas, vilket den ena kedjan lockar kvällskunder med, så utför vi praktiskt taget en liten glädjedans.
Vissa skulle kanske kalla oss snåla, men jag föredrar ordet sparsam. Vår sparsamhet går ut på vardagen gärna får vara sparsam. Kläder och möbler som konsumeras ska vara kvalitativa och hållbara. Vår sparsamhet betyder dock inte att vi inte skulle äta ofta på restaurang eller resa. Tvärtom, det som gör oss lyckliga får gärna kosta och vi passar på att föra en bekymmerslös DINK-tillvaro så länge det varar (Double Incomes No Kids).
Pensionsbortfall. Som de ekonominördar vi är har min partner och jag diskuterat pengar och har koll på varandras löner och besparingar. I fredagsbastun är en förfrågan om hur den andres aktier har gått under veckan lika sannolik som hur arbetsveckan har varit. Vi har diskuterat vad som gäller ifall DINK-tillvaron skulle förändras till något annat, det vill säga hur ett barn eller arbetslöshet skulle påverka tillvaron. Vad gäller barnfrågan så är det för mig en självklarhet att en förälder som är mera hemma med barn blir ersatt för det pensionsbortfall som orsakas av familje- och/eller vårdledigheten. För mig räcker det inte att den förälder som jobbar betalar mera av de löpande kostnaderna, jag anser också att pensionsbortfallet ska kompenseras, för att säkerställa att den vårdande föräldern har det drägligt på ålderns höst oavsett om den andra föräldern finns vid hens sida eller inte.
Hur prissätta föräldraledighet? Jag hör en del föräldrar säga att föräldraledighetstiden inte kan prissättas, och att pensionen inte är så viktig, man tar gärna en lägre pension i utbyte mot tiden hemma. Eller att det inte spelar så stor roll, pensionspengarna är ju ändå gemensamma sedan när man båda är pensionärer. Jag har hört att det är himla oromantiskt att säga att man vill ha, säg en 50-lapp i månaden, att placera i en egen pensionsportfölj, att man i en familj bara inte resonerar så.
Jag har också hört det sägas att det inte finns något extra att spara,
och det har jag givetvis respekt för, men det är synd att vi i Finland inte har samma möjlighet att överföra pensionspengar mellan makarna inom det nationella pensionssystemet, såsom man kan göra i Sverige. På så vis skulle pensionskompensationen inte vara bort från brukspengarna – utan båda makarna skulle få en lägre pension.
När jag hör alla dessa argument för varför man antingen inte kompenserat pensionsbortfallet, eller inte har diskuterat om det borde göras så inser jag att jag har en helt annan uppfattning om vad som är romantiskt i ett parförhållande.
Det handlar om trygghet. Det är kanske lätt att tro att det handlar om småaktighet från min sida. Det gör det inte, och inte heller om millimeterrättvisa. Det handlar om trygghet, om att man i en jämställd relation vill att den också är ekonomiskt rättvis. För mig är något av det mest romantiska jag kan tänka mig att man säger till personen som vårdar ens barn: ”Älskling, vi är tillsammans nu och jag hoppas att vi alltid ska vara det. Men jag vill ändå att du ska ha den pension som du förtjänar och att du ska vara fri att lämna relationen, utan att för den delen beakta min pension. Ditt ekonomiska välmående ska inte vara beroende av om vi fortfarande är lyckliga tillsammans. Och ifall jag dör ska du sörja mig och inte de förlorade pensionspengarna”.
Det, kära läsare, är romantik och toppar till och med den där gången när jag glatt berömde sambon för att han hade köpt snittblommor en vanlig fredag. Jo, de var på rea, svarade han med glimten i ögat.
