Ari Kaaro är är vd för Seligson & Co Fondbolag,med 17 års erfarenhet av
placeringsbranschen.
Vägen till placeringsförluster är ofta kantad av goda historiska avkastningar. Positiv kursutveckling skapar lätt känslan av en mera bestående trend. Media brukar späda på intresset genom att lyfta fram just de tillgångsslag som har avkastat väl – och blivit dyrare – på sistone.
Lägg till oron över det aktuella läget – det finns alltid skäl till oro! Just nu gäller den Kinas ekonomi, USA:s presidentval, situationen i Mellanöstern, Rysslands agerande, Venezuela, Europas offentliga finanser, Brexit, negativa räntor…
Trasigt recept. Speciellt det där med negativa räntor gör det svårt för många oroliga placerare att hitta vettiga alternativ. För många är målet att placera med låg risk och åtminstone behålla kapitalets köpkraft. Då har man traditionellt använt sig av långa statsobligationer eller visstidsdepositioner. Då detta slutade fungera för två–tre år sedan vände sig många istället till blandfonder med ”försiktig” profil – placeringsfonder som eftersträvar en jämnare avkastning genom att äga relativt lite aktier och mera andra tillgångsslag, oftast långa räntepapper.
Ännu ifjol såg det bra ut. Till exempel var den historiska avkastningen för finska globala blandfonder för ett år sedan i genomsnitt 15,9 procent för perioden maj 2014 – april 2015. Även många av fonderna med måttlig riskprofil hade avkastat över 10 procent, mera än vad man i genomsnitt kan vänta sig med full aktierisk.
Lockelsen av utmärkta historiska avkastningar visade sig vara oemotståndlig: enbart under januari–april 2015 placerades över en miljard euro i finska globala blandfonder. Alla de riktigt populära alternativen hade stor vikt på långa räntor och kunde kategoriseras som ”försiktiga”. Vad tror ni att det hände sen?
Rekyl. Först: marknadsdynamiken. Det som främst lyfte även blandfondernas kurser var den sjunkande styrräntan. När den allmänna räntenivån sänks kommer det ett tillfälligt kliv uppåt i priserna för befintliga långa räntepapper, medan den långsiktiga löpande avkastningen går ner. Ibland lyfter räntesänkningar också aktiekurserna då pengar flyttas till aktiemarknaden från låneplaceringar vars avkastningsutsikter magrat efter räntesänkningen.
När processen har gått fullt ut brukar det ske en motreaktion. Tittar man ett år tillbaka nu, från slutet av april 2016, har finska globala blandfonder avkastat -4,3 procent. Då blandfondernas avkastningar har sjunkit har penningströmmen till dem också avtagit. Goda (när)historiska avkastningar lockar fortfarande placerare på annat håll.
Den nya favoriten verkar vara bostads- och andra fastighetsfonder. För allmänheten öppna bostads- och fastighetsfonder har erbjudits i Finland i lite över tre år, och dessa har visat jämna årsavkastningar kring fina 7–10 procent. I januari–april i år fick dessa fonder in över 350 miljoner euro nya pengar, klart mera än andra placeringskategorier.
Myntets avigsida. Kan fastighetsfonderna framöver ge en sådan stabilitet med rimlig avkastning som man har brukat eftersträva med långa räntor? Jag har mina dubier, men säker kan man ju aldrig vara.
Risk och avkastning torde gå hand i hand även här. Den löpande hyresavkastningen på många småorter är bättre än i huvudstadsregionen, men på mindre orter är det inte lika lätt att hitta köpare om man behöver sälja. Om regionen börjar tappa invånare kan priserna rasa. I huvudstaden är det igen svårt att nå en hyresavkastning som ger mycket i handen efter fondens kostnader.
Fastighetsfondernas stabilitet kan delvis vara en illusion. Till skillnad från aktier som handlas hela tiden och vars priser påverkas snabbt av nyheter och prognoser prissätts bostäder inte på löpande band, utan prisnivån fastställs endast vid byte av ägare. Detta sker inte nödvändigtvis ens årligen, och priset på fastigheter påverkas kanske mera av utbud och efterfrågan än av spekulativa beräkningar om framtida kassaflöden. Bristen på likviditet kan få det hela att se stabilare ut än det verkligen är.
What goes up … De låga räntorna har spelat en roll även i bostädernas prisstegring. Många bostadsköpare tänker mer på den månatliga amorteringsraten än på själva prisnivån – någonstans ska man ju bo. Om räntorna i något skede stiger snabbt påverkar det troligtvis bostadspriserna negativt och då kan fondernas placerare rusa åt andra hållet än nu.
Detta kunde leda till tvångsförsäljning av bostadsfondernas egendom, vilket skulle pressa ner priserna. Till saken hör att de flesta fastighetsfonderna är belånade, fonden kan ha tagit nästan lika mycket lån som den har pengar av placerarna. Om kunder vill lösa in sina fondandelar måste en belånad fond sälja ännu fler bostäder för att täcka även låneandelen.
Jag hoppas att scenariot inte förverkligas. Det är sunt för placerare att vara medvetna om att mycket lockande historiska avkastningar ofta leder till besvikelser. En insiktsfull aforism om ekonomiska trender säger att sådant som inte kan fortgå för evigt kommer att upphöra – så troligtvis även toppavkastningar som på olika sätt har härstammat från sjunkande räntor.
