För 30 år sedan var bankernas verksamhet reglerad genom konservativa regelverk (som senare börjat kallas vid namn Basel 0 och 1). Något förenklat skulle en bank ha 4 procent i eget kapital utav sin bostadsutlåning och 8 procent i eget kapital utav övrig utlåning. Med eget kapital avsågs på den tiden mestadels riktigt aktiekapital – alltså hölls bankernas aktieägares pengar i reserv. Bankernas kreditgivning var begränsad, bostäderna billiga, hushållens skuldsättning låg och amorteringstiderna korta.
Stefan Törnqvist har över 25 års
erfarenhet av bankbranschen, som
företagare och vid Ålandsbanken.
Risknivå. Sedan började man avreglera finansmarknaderna. Datorkapaciteten ökade så att man kunde köra matematiska modeller (så kallade VAR-modeller, Value at Risk), som med historiska avkastningar, riskmått och samvariationer räknade sannolika framtidsestimat. Trots bristfälliga antaganden bakom modellerna (VAR-värdet säger inget om den maximala möjliga förlusten) började solvensen i världens bankväsen, pensionssystem och försäkringsbolag mätas med VAR-modeller i början av 2000-talet. För bankerna gällde Basel 2, ett system där varje bank kunde använda en egentillverkad modell för att beräkna sitt kapitalkrav. Den bank som hade fått myndigheternas godkännande för den mest vågade modellen hade det lägsta kapitalkravet och således högsta avkastningen på eget kapital (så länge allt gick bra).
Hjordinstinkt. Regelverket och formlerna var såpass krångliga att finansföretagen anställde horder av matematiker och jurister för att trimma kapitalkraven. De reglerande myndigheterna hade skapat lämmeleffekter; ena dagen satsade bankerna på bostadskrediter, andra dagen på kapitalförvaltning, tredje dagen på subprime (utan bedömning av låntagarens återbetalningsförmåga) – allt enligt hur reglerna formulerades och parametrarna sattes i formelsamlingen Basel 2. Ingen tvingade bankerna att utnyttja alla friheter i Basel 2, men med facit i hand blev kapitalkraven för låga. De resulterade ju i finanskrisen som inleddes 2007.
Komplexitet. Efter finanskrisen skulle bankirerna bestraffas och de blev småningom dränkta i ett virrvarr av nya matematiska formler och lösryckta bestämmelser, ett regelverk som började kallas Basel 3 (som träder i kraft fullt ut 2020). Legionerna av matematiker, konsulter, tjänstemän och jurister ville tydligen skapa fler arbetstillfällen åt sig, så man valde att lösa problemen genom att öka mängden juridik och matematik, i stället för att återgå till enklare formler.
Helheten Basel 3 blev verkligt spretig, matematiskt komplex och delvis rentav så irrationell att många ledningsgrupper och styrelser tvingas fokusera på regleringsomgivningen i stället för kundbehov. Sedan finanskrisen har många företag klagat över svårigheter att få bankfinansiering. Förklaringen är att Baselkommittén satte kapitalkravet för företagsfinansiering högt i förhållande till de låneräntor som banker får av företag. Finansföretagens lämmeltåg fortsätter starkare än någonsin i väntan på nästa svarta svan.
Maktfaktor. Men vad är då denna Baselkommitté? Detta globala nätverk för banktillsynsmyndigheter arbetar med att främja global finansiell stabilitet genom att förbättra och harmonisera såväl bankreglering som tillsyn av banker. För närvarande är centralbanker och tillsynsmyndigheter från 27 länder samt EU representerade i Baselkommittén. Det handlar inte om någon myndighet eller ens en juridisk person, utan en informell sammanslutning av myndigheter som träffas regelbundet för att diskutera reglerings- och tillsynsfrågor.
Baselkommittén har ingen formell makt, men i praktiken sätter den standarden för global bankreglering och alla medlemmar förväntas följa överenskommelserna. Kommittén träffas normalt fyra gånger per år och har ett trettiotal undergrupper. Normalt ger Baselkommittén ett uppdrag till en undergrupp att ta fram ett förslag och en stor del av överenskommelserna tas i praktiken fram i dessa undergrupper. Högsta chefen för Basel-tjänstemännen är i dag Stefan Ingves, chef för Sveriges Riksbank.
Gråa eminenser. Hur många i vår riksdag förstår att Baselkommitténs överenskommelser, som skrivs in i Finlands lag, leder till förändrat beteende bland bankerna? Hur många av våra medmänniskor förstår att man kan styra finansvärldens lämmeltåg genom att övertyga en Basel-undergrupp att ändra på sina parametrar? Tänk att bara man petade på några siffror så skulle plötsligt alla världens banker börja konkurrera sig blodiga för att exempelvis utöka sin företagsfinansiering! Dessa anonyma tjänstemän i sina osynliga arbetsgrupper är otvivelaktigt finansvärldens Masters of the Universe. Småpojkar som George Soros får vackert foga sig. Och tänk om man kunde övertala någon arbetsgrupp att införa lägre kapitalkrav för alla som läser Affärsmagasinet Forum!
