Aldrig förr har Tysklands inflytande varit så stort som nu, åtminstone under de senaste sjuttio åren. Ekonomin blomstrar, skattepengarna flödar in och förbundskansler Angela Merkel prisas internationellt som den fria västvärldens anförare. Då borde väl allt vara väl förspänt inför den 24:e september, när vi tyskar ska välja ny förbundsdag?
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Nej. I april stämde jag i denna spalt upp i lovsång för kanslerkandidat Schulz. Sången har nu blivit mollstämd; från att en kort tid ha lett över Merkel har Schulz nu dykt i opinionsmätningarna. Messias-Schulz har trots initial retorik inte presenterat klara alternativ hur man kunde förstärka socialstaten, visa mer solidaritet med Sydeuropa, eller tillåta en röd-röd-grön regeringskoalition. Merkel lämnar få luckor för Schulz att profilera sig på.
Men missförhållanden finns, och särdeles djupt behöver man inte skrapa för att märka dem. Om vi börjar med ekonomin: tänk om den tyska bilindustrin just nu förnekar sin verklighet på samma sätt som Nokia gjorde, då Apple lanserade sin Iphone? Tio procent av arbetsplatserna hör ihop med bilindustrin. Man kämpar med händer och tänder för föråldrad teknik, och låter Tesla sköta de spännande innovationerna. Förbränningsmotorn har givetvis den konservativa kundens gunst. Men de gamla vanorna har fått aktivt stöd av politiker från Schröder till Merkel, för billobbyns inflytande är cementerat sedan årtionden. Partistöd och arbetsplatser går före produktutveckling och miljö.
Vill man vara optimist påtalar man olikheterna mellan Finlands Nokiaberoende och Tysklands beroende av bilindustrin. Ett Nokia, flera bilbolag. Nokia valde bort pekskärmen, medan Volkswagen, Mercedes och BMW inte helt valt bort elbilen. Å andra sidan: I utsläppsfrågor rådde kartell, och billobbyn har via Merkel effektivt hindrat strängare utsläppslagstiftning i EU. Statsministern gick i Nokias ledband, och förbundskanslern i bilindustrins. Och självstyrande bilar i gatubilden har jag sett många av i Menlo Park, inga i München.
Lag och ordning må bli nästa punkt: ta Schanzenviertel i Hamburg under G20-mötet. SPD:s plan var att söndagen efter G20-mötet starta valkampen på allvar, med kanslerkandidat Martin Schulz tiopunktsprogram förkunnat i Willy Brandt-huset. Men i stället för Schulz började alla tala om Scholz. Hamburgs SPD-borgmästare Olaf Scholz fick stå till svars varför nästan alla 20 000 poliser avdelats för att skydda potentaterna som lyssnade på Beethoven i Elbphilharmonie, medan våldsamma vänsterradikaler kämpade mot en antalsmässigt underlägsen polisstyrka vid kulturhuset Rote Flora och i ett hus med den nu ökända adressen Schulterblatt 1. Vi talar om kravaller mitt i hipster-Berghäll, om kravaller som urartar så till den grad att tungt väpnad kravallpolis bedömer sin insats som för farlig att fullfölja.
Vad gör Merkel? Hon hutar åt Hamburgs CDU som vill slå mynt av SPD:s missbedömningar, och säger sig vara medansvarig. Hon vill framstå som landsmodern som står över allt käbbel. Klagar förre SPD-ordförande Sigmar Gabriel över brister i G20-resultaten, tackar Merkel honom för att han berikat G20 med sin närvaro. Bitsk blir hon endast då journalisterna anklagar henne för att sätta sina överslätande kommentarer i system, för att låta all kritik rinna av henne som vattnet på en gås.
Må så vara att Merkel i jämförelse med sina internationella tjänstesyskon går i det godas tjänst. Sann demokrati och debatt blir ändå lite lidande av hennes dominans, som sträcker sig ända till massmedia. Oberoende undersökningar två år efter 2015 års flyktingskris visar att pressens beskrivning av Willkommenskultur inte bara var en neutral observation av folkets vilja, utan Volkserziehung, uppfostran av folket i det godas tjänst. Vi klarar det! Oliktänkare må inte ges något större utrymme att uttala sig. Och då vädrar olustiga element morgonluft. Krafter till höger om CDU och CSU exploaterar varje liten diskrepans mellan massmediernas bild och självupplevd verklighet. Men Schulzens retorik, Merkels överslätning och AfD:s inre stridigheter verkar ändå ha tagit udden av de värsta missnöjesyttringarna.
Gränsmarkerna högerut är också orten där Merkels påläggskalv Ursula von der Leyen trampat i klaveret. Som försvarsminister har hon lyft upp missförhållanden kring det politiska sinnelaget hos vissa element i Bundeswehr, där endel tagit begreppet ”traditionsmedvetenhet” några steg för nära tredje riket. Hennes räfst och rättarting inledde hon med goda avsikter och rätta tankar, men glömde vid det centrala tillfället det enkla och sanna förbehållet ”De flesta i Bundeswehr gör ett gott jobb, men endel …”. Hon har redan tidigare gått ut med starka åsikter, såsom kravet på könskvotering, vilket i CDU inte direkt bygger på konsensus. Då har hon räddats av Merkel. Nu blir frågan huruvida Angela behöver Uschi också den 25:e september.
För valet börjar vara förbi redan. Euforin över Martin Schulz och möjligheten till en reell kursändring börjar bli ett halmstrå för journalister och väljare att klamra sig fast vid, för att undgå apatin och alternativlösheten. För om intet oförutsett inträffar, väljer Tyskland Merkel.
