Du är sjuk. Tanken går genom mitt huvud när jag knyter skorna. Jag stannar upp, ser på klockan, den har passerat midnatt. Lägenheten är dunkel. Från sovrummet hör jag min sambos tunga andetag. Just då står det och väger.
Kaj Korkea-aho skriver böcker och gör podcasten Ted & Kaj.
Jag längtar starkt efter tystnaden, efter den varma sängen, efter lugn i själen och att göra som jag lovat både sambo och mig själv. En vanlig arbetsdag ska börja följande morgon, jag kan stoppa detta, vara ansvarsfull, rationell. Men hjärtat, den jäveln! Det slår som en djungeltrumma, och så tar begäret över. En röst, len och elegant som en sammetskavaj, talar till en djupt förborgad del av hjärnan, den som är sjuk. En till, säger den. Det här är den sista. Det blir härligt!
Jag öppnar dörren försiktigt för att inte väcka sambon. Ett sista nödrop dränks i bruset och når inte fram: Du har problem! Men jag är redan borta.
Natten är ljum och jag cyklar genom stan. Adrenalinet utsöndras inför det som skall komma, och cykeln rullar mödolöst längs de tomma gatorna. Framme vid torget inser jag att jag är långtifrån den enda med samma hunger denna natt. Folk står hopsjunkna och ser olyckliga och besvärade ut, de trampar rastlöst och gömmer ansiktena i sina telefoner. Jag gör som dem, ställer mig en bit ifrån och tar fram telefonen, försöker se ut som att jag är där av en slump, fast det givetvis är en befängd tanke. Ingen ställer sig på det här torget halv två en torsdagsmorgon av en slump.
Ljuset på torget är vackert, men jag låter bli att fotografera, vill förstås inte att någon ska veta att jag är här. Jag skymtar min spegelbild i ett fönster: mitt ansikte är blekt inuti huvan, mina ögon stora. Det är en sjuk man jag ser. Men snart! Om max en timme, tänker jag, ska jag få den fix jag behöver, och bli bättre igen.
Det tar längre än så. Men klockan tre är det dags. Jag håller upp fyra frusna fingrar och ger försäljaren mina pengar. Allt sker ordlöst, utan ögonkontakt. Han skjuter över påsen och jag går min väg. Allt är över på tio sekunder. Jag stannar på väg mot min cykel och öppnar påsen. Endorfinerna avfyras som fyrverkeripjäser när jag ser de prydliga förpackningarna.
På morgonen har sambon stigit upp före mig, kommer in med bestämda steg, svär: Vad har du gjort!
Jag mumlar, har sovit fyra timmar, mår inte bra.
Var ska de här rymmas! Och hundratjugo euro står det!?
Sambon är besviken, förfärad. Snart smäller det i dörren. Jag är ensam i lägenheten. Min mun är torr, jag har huvudvärk, känner mig ångestfylld, samtidigt som vetskapen om påsen i hallen sprider en sällsam värme i kroppen. Morgonnyheterna rapporterar att den nya muminmuggen sålt slut rekordsnabbt över hela landet och intervjuar besvikna människor som stigit upp tidigt i onödan. En skakad tant som rest hundra kilometer och fått beskedet att muggarna är slut har tårar i ögonen. Arabias Facebooksida förvandlas till stödgrupp med förtvivlade kommentarer. Jag skrattar högt och hest och så länge att jag börjar hosta. Snart ska jag dricka mitt morgonkaffe och posta det på Instagram. Det är den nionde augusti. Vi firar Tove Janssons födelsedag.
