Höstens amerikanska val ser ut att bli en kraftmätning mellan en pragmatisk yrkespolitiker och en populistisk antipolitiker. Också inom det ekonomiska området.
Skillnaderna mellan Hillary Clinton och Donald Trump är slående. Deras respektive ekonomiska planer skisserar två vitt skilda framtidsbilder – både för den inhemska ekonomin och vad gäller USA:s plats i världen.
Men där finns också likheter. Clinton har av den demokratiska rivalen Bernie Sanders tvingats lägga sig längre till vänster än hon sannolikt ursprungligen planerat.
Men hon har samtidigt gång på gång framhållit makens framgångsrika hantering av ekonomin under 1990-talet. Och Bill Clinton flyttade familjen från guvernörsresidenset i Arkansas till Vita huset med en utpräglad mittenpolitik, långt ifrån demokraternas allt mer progressiva profilering i årets kampanj.
Analytiker har fortfarande svårt att bedöma var en ny president Clinton kommer att hamna på den politiska skalan – så långt åt vänster som kampanjen placerat henne? Eller närmare makens politiska position?
The Joker. Samma ovisshet gäller Trump, som i kampanjen nått sina framgångar med odiplomatiskt klarspråk. Lingvister har sagt att hans språkbruk hör hemma hos en femteklassare. Han är nykomling på den politiska arenan, och däri ligger hans styrka detta år då väljarna lockats främst till kandidater som står utanför det politiska etablissemanget.
Men Trump har under flera årtionden uttalat sig i politiska frågor, tidigare med ganska liberal vinkling framförallt i sociala frågor. Sådana tidiga yttranden och hans nuvarande löfte att bevara det offentliga pensionssystemet Social security och sjukförsäkringen Medicare för äldre, har väckt oro på högerkanten att Trump inte är tillräckligt konservativ. Politiska observatörer har också svårt att bedöma var en Trump-administration slutligen skulle placera sig. Samtidigt som en del av Trumps egna uttalanden, tillsammans med atmosfären vid hans valmöten fått kritiker att tala om fascistiska tendenser, finns bland hans politiska förslag populistiska inslag med relativt liberal ton.
Voodoo-ekonomi. Trump är miljardären som satt sitt namn på snart sagt allt hans skapat: fastighetsskrapor, golfbanor, kasinon. Hos honom saknas aldrig egot, och nu lovar han att göra USA ”fantastiskt rikt”.
På åtta år tror han sig kunna betala av statsskulden, samtidigt som han ska sänka skatterna för alla och alltså minska de offentliga intäkterna. Men han lovar att skapa en så ”dynamisk” ekonomi att den matematiken ändå kan gå ihop och förvandlar minus till plus. Ekonomer påpekar att det skulle kräva den mest dramatiska BNP-tillväxten i något industriland någonsin.
Historiker menar att om Trump väljs så skulle han bli den president som har mest erfarenhet från affärslivet.
Men det är ingen entydig fördel. När han förklarade att han som företagsledare lärt sig att skulder inte behöver betalas tillbaka till fullo utan kreditorerna kan tvingas nöja sig med att få mindre tillbaka, antydde han att detta kunde tillämpas på statsskulden.
Men ekonomer slog omedelbart bakut och framhöll att den amerikanska ekonomin vilar på förtroendet för att USA:s obligationer utgör en säker investering. Om risknivån ökar kommer investerare också att kräva högre ränta, och statsskuldens kostnad skulle därför öka.
Läs hela artikeln i papperstidningen på pekplatta eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Skriftly!
