Två tidigare arbetskamrater har avlidit i februari, Hans-Ingvar Johnson, 84 år, chefredaktör på Dagens Nyheter, och Christer Petersson, 74 år, ekonomijournalist på Rapport-SvT. Några personliga minnen:
Christer anställdes på Rapport 1980, han kom då från radion, tillsammans med Ulf Wickbom från SvD och jag från DN för att rycka upp ekonomibevakningen. Rapport hade på den tiden över två miljoner tittare mest varje kväll som ett av två nyhetsprogram i TV. Vi startade något år senare programmet Folkets Affärer, lättbegripligt om krångliga ekonomiska sammanhang.
Christer och jag intresserade oss särskilt för den tidens två förgrundsfigurer i svenskt näringsliv när det gällde överraskningar. Jag gjorde allra första TV-intervjun med Refaat El-Sayed när han helt okänd hade köpt penicillinfabriken Fermenta i Strängnäs. Christer skrev 1987 boken ”Refaat och spelet om Fermenta”, året efter kraschen.
Tillsammans med Martin Haag skrev jag boken ”Gyllenhammar” 1988 medan Christer tillsammans med Anders Palmgren 1991 gav ut ”Även med känsla” i samarbete med P-G Gyllenhammar.
Christer var en sällsynt pigg och initiativrik journalist, riktigt trevlig att arbeta med. 1984 gick han över till ”andra sidan” som informationsdirektör på statliga PKbanken. Jag märkte snart att han ångrade sig över att tillhöra makten i näringslivet. Efter ett år kom han tillbaka till TV och efterträdde mig när jag gick över till Sveriges Radio för att starta Ekonomi-Ekot. Christer var också chefredaktör för Veckans Affärer 1989-92.
Hans-Ingvar Johnson var redaktionssekreterare på DN då jag kom dit 1972 och skulle flytta in i hans lägenhet när han blev korrespondent i New York. Det blev inte så, Hans-Ingvar kom snart hem från NY för att bli chefredaktör för allmänna redaktionen vid sidan av Olof Lagercrantz för kultur, Sven-Erik Larsson för ledarsidan.
Det var en turbulent tid på redaktionen. Hans-Ingvar hade problem med en radikal vänsterfalang i ”tjejmaffian”, särskilt när den under förhandlingar påbjöd otillåtna stridsmedel, maskning så att landsortsupplagan blev försenad till väntande lastbilar, tåg och flyg – rent självmål.
Ett annat nedärvt problem på redaktionen som Hans-Ingvar tvingades hantera var den låga arbetsmoralen som nådde en höjdpunkt när sju reportrar åkte ut till båtmässan i Älvsjö, endast en skulle skriva, de andra skulle ”bilda sig”.
Jag hamnade i den tidens Företagsnämnd, som representant för journalisterna i bolagsärenden (löneförhandlingarna för en priviligierad grupp tackade jag i klubbstyrelsen nej till). ”Motståndare” var Hans-Ingvar och VD Gustav Douglas som jag hade betydligt större gemenskap med än min sekundant Sture Ring, grafikernas ordförande, aktiv kommunist som sade nej till effektiviseringar.
Mycket tack vare Hans-Ingvars jordnära attityd blev det dock ett bra klimat. Jag var kritisk till Hans-Ingvars försiktighet i journalistiken, han ville hellre ha en mängd mindre hänvisningar på första sidan än vad den tidens dynamiske nattredaktör Bengt Welff braskade på med. Men Hans-Ingvar kunde inte rå på Welff eftersom denne vann en mängd utmärkelser i Sverige och utlandet för bästa redigering.
Jag ändrade uppfattning och delade sedan Hans-Ingvars inställning att tidningen borde ha en mer utpräglad redovisningsplikt än gängse jättereportage om ”fattig bonde på åkern”, likartade reportage oberoende av land.
För mig var det en höjdare när jag under en vecka fick rycka in på London-redaktionen där Hans-Ingvar var korrespondent efter tiden som chefredaktör. Den var inrymd hos nyhetsbyrån UPI på en sidogata till Fleet Street. Gentlemannen Hans-Ingvar passade verkligen in i den sägenomspunna miljön.
Jag drabbades av samma ”sjuka” som Hans-Ingvar så känslosamt senare beskrev i en krönika – han kunde inte gå förbi ett tidningsstånd var han än var i världen utan att stanna till och betrakta alla förstasidor och köpa olika tidningar.
