Brexit, Trump … Le Pen? Överlever den västerländska liberala världsordningen en trippel strategisk chock samt en politisk och medial vulgarisering?
Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.
Den grekisk-egyptiske vetenskapsmannen Klaudios Ptolemaios (ca 100–170 e.Kr.) etablerade i sitt omfattande verk Geografike Hyfegesis (ca 150) bruket att ha norr uppåt på kartor. Dessutom lanserade han möjligen termen terra incognita, latin för ”okänt land”. Ofta illustrerades dessa outforskade regioner med drakar, havsmonster och andra påhittade djur.
Den 20 januari 2017 då Donald John Trump tillträder som USA:s 45:e president seglar världen ut på mare incognitum, okänt hav. Kompassen verkar trasig och stjärnkonstellationerna är ur led. Villrådigheten är närmast total.
Väckarklocka. Efter kallduschen med brexit skräller nu Trumps otippade triumf som en väckarklocka för Europa. Världen håller andan i väntan på att se hur denna joker egentligen ska översätta sina ord till handling. USA har aldrig haft en genuint illiberal president som öppet beundrar auktoritära regimer. Trots skillnader i ideologisk och praktisk betoning har liberal internationalism utgjort konsensus bland demokrater såväl som bland republikaner ända sedan andra världskriget. Ifall världens enda genuina militära och ekonomiska stormakt avviker från denna mainstream sätts liberala västerländska institutioner i gungning.
Trumps seger följde exakt samma dynamik som brexit: en polarisering som bygger på en cocktail av bitterhet och hat – som dock saknar entydig adress. Politiken i två av världens äldsta demokratier har förvandlats till en personfixerad show där det plötsligt blivit rumsrent för aspirerande makthavare att kränka hela folkgrupper, samtidigt som medborgare visar långfinger åt etablissemanget och omvärlden.
Världsordning. Den västerländska politiska sammanhållningen krackelerar. I och med Trump och brexit är det möjligt att EU och Nato tappar (ytterligare) extern trovärdighet och intern lojalitet. Icke-västerländska autokratier (Ryssland och Kina) utmanar de vedertagna globala reglerna och institutionerna inom politik och handel, medan ett revanschistiskt Moskva testar den västerländska säkerhetsarkitekturen. Samtidigt frodas xenofobi i ett politiskt svagt och ekonomiskt vilset EU.
Ifall EU och dess medlemsländer inte lyckas frammana solidaritet och dela på den politiska och finansiella bördan inför dessa utmaningar så ligger spelplanen öppen för autokrater att söndra och härska. Samtidigt ökar den finansiella osäkerheten och det onda, självförstärkande kretsloppet kan bli ett faktum. Resultatet vore ett oförutsägbart nollsummespel, istället för samarbetet som utgör grunden för vår frihet, välfärd och fredlighet. Ifall globaliseringen nu har peakat så kan vi stå vi inför en inkrökthetens megatrend. Protektionism drabbar som känt små, exportberoende länder som Finland extra hårt.
Nekrofili. Vi har tagit för givet den frihet och det välmående som har tryggats av mer än 70 år av västerländsk enighet och politisk stabilitet. Trump är inget unikt amerikanskt fenomen. Hela Europa kryllar av mini-Trumpar och reaktionära krafter, både på höger- och vänsterflanken. Överallt växer klassisk högerpopulism fram som ogräs: grovt simplifierade budskap och falska dikotomier där man målar upp en klyfta mellan ett mytologiskt “folk” och en fjärran “elit”, samt “vi” och “dem”, samt erbjuder utopistiska, nostalgiska lösningar från historiens avstjälpningsplats. En sorts ideologisk nekrofili.
Vi ser att även progressiva länder som Holland kan förledas av demagoger som rider på missnöje och piskar fram vrede. Ifall världen slutar dansa efter den liberala demokratins, frihandelns och globaliseringens pipa så är den privilegierade västerländska medelklassens guldålder antagligen förbi.
Globaliseringens förlorare har på sistone tagit en snabb serie revanscher. Många känner sig uppgivna, rentav desperata inför den ekonomiska transformationen, och lyckas inte ta del av framstegen. Den ”vita ångesten” som manifesteras av brexit och inkarneras av Trump är ett uttryck för en identitetskris vars frön såddes för flera år sedan. Men nästan ingen tog den på allvar.
Cirkus. Hur mycket av Trumps yttranden under den osammanhängande och antiintellektuella kampanjen kan då avfärdas som retorisk taktisering? Likt en cirkusdirektör har Trump via skandalösa, bombastiska påståenden framgångsrikt tillämpat verklighets-TV:ns logik på politiken, och skrivit om alla vedertagna spelregler på kuppen. Trump verkar ha improviserat en hel kampanj genom att slänga ut de verbala filter som normalt förutsätts inom civiliserat umgänge: folkuppviglande garanterar uppmärksamhet och mobiliserar väljarna.
Farhågorna angående Reagans framtoning och brist på politisk erfarenhet visade sig i tiderna överdrivna. Likaså hoppas många nu att den politiska kameleonten Trump klär av sig masken och framträder som pragmatiker.
Ingen är immun. Inom boxning ska man hålla koll på slagskämpens fötter, inte på överkroppen, för att förutspå när och hur nästa smocka utdelas. Likaså vore det ett misstag att stirra sig blind på den onekligen fascinerande mediekaraktären Trump. Det gäller istället att bena ut mekanismerna som möjliggjorde fenomenet för att inse att det kan upprepas varsomhelst.
Spåren leder rakt in tävlan om uppmärksamhet i en fragmenterad och turboaccelererad offentlig sfär. Vi tar avstamp i sociala medier samt de traditionella mediehusens existentiella kris. CNN, vars ekonomiska och journalistiska stjärna har dalat katastrofalt, grep chansen att vidareförmedla en Trump-show utan manus, vilket gav honom gratis publicitet som annars hade kostat miljarder.
Speciellt inom amerikanska medier och nyhetsskapande har karisma för länge sedan överskuggat innehåll och substans. Samma ohyggliga metamorfos äger rum i Europa och smyger sig fram i Finland.
Et tu, Brute? Till och med anrika BBC och Yle – seriösa mediebolag som korats med den oantastliga glorian public service – satsar skattepengar på att producera verklighets-TV, alltså dokusåpa. Visserligen av mer oskyldig art. Men om definitionen av public service glider över till att innebära att ”ge publiken vad den vill ha” står vi inför en kulturell brutalisering.
Begreppet dokusåpa myntades 1997 då TV-formatet Expedition Robinson (Survivor) skapades av det brittiska produktionsbolaget Planet 24. Rättigheterna såldes till Sverige, och småningom blev olika varianter av förnedringsunderhållning vardag också i Finland. Utan att reflektera konsumerar vi avhumaniserande lyteskomik som även socialiserar våra barn till socialdarwinism, samt skapar nya drömyrken såsom Youtube- eller Instagram-kändis.
Likaså har Yle producerat skendebatter i form av magasinprogram som bygger på absurda utgångspunkter, till exempel att bjuda in en rasist och en invandrare, eller en klimatskeptiker och en forskare i samma studio. Det förutsägbara receptet utmynnar ofta i tradigt munhugg, men skapar nog tittarsiffror och diskussioner på sociala medier. Precis som om att skapa uppmärksamhet till varje pris vore ett kvalitetsmått.
Som flugorna på socker. Likt valkampanjen i USA lockar dylika morbida spektakel publik. Medierna agerar villiga medlöpare till extrema åsikter och populister eftersom ögonpar attraherar reklampengar (i Yles fall skenbar legitimitet hos Riksdagen, som bestämmer över budgeten). Tittarsiffrorna förefaller numera som den heliga, övergripande måttstocken.
Via sin mix av personkult, avund och mobbning tilltalar den hänsynslösa politiska smutskampanjen, dokusåpan och det i grunden skeva debattprogrammet våra lägsta, rentav fascistoida impulser. Att slicka uppåt och sparka neråt. Till verklighets-TV:s perversa, rentav sadistiska logik hör förnedring, förakt och mobbning. Utröstningstävlingar är vardagsmat, likaså karaktärskritik i plenum inför miljontals tittare. ”Vinnaren”, den presumtivt starkaste, prisas till skyarna men urholkar sitt eget och andras människovärde på kuppen.
Nu har Trump bevisat att det går att driva dokusåpa-spektaklet hur långt som helst, ända in i Vita Huset. En moralist kan lockas att dra paralleller mellan gränslös dyrkan av det egna egot, den blinda beundran för vinnaren, och en sorts kollektiv, kulturell satanism.
Gyckeltåg. Även politiken i Finland håller på att karnevaliseras. Medier idisslar kandidaters personligheter, privatliv och ovidkommande individuella egenskaper – istället för att ägna tiden åt att diskutera framtidsvisioner, metoder och substans. Då man begrundar hur dokusåpans mekanismer smittar av sig på politiken, nyhetsmedier och det offentliga samtalet, så kanske brexit, liksom valutgången i USA inte ter sig fullt lika överraskande längre.
I sen essä Freedom in the Park (1945) konstaterade George Orwell att den allmänna opinionen inte kan förmodas vara medfött klok eller upplyst, lika lite som människor kan antas vara medfött snälla och empatiska.
“The point is that the relative freedom which we enjoy depends of public opinion. The law is no protection. Governments make laws, but whether they are carried out, and how the police behave, depends on the general temper in the country.”
Det strama, asketiska och avskalade samtalet verkar stå lågt i kurs. Också inom karriärrådgivning uppmuntras vi alla att utveckla ett personligt varumärke, att marknadsföra oss själva genom alla tänkbara kanaler. Hela vår kultur skriker efter uppmärksamhet: ”SE PÅ MIG”. Men vem hör, vem lyssnar?
