I dag lyssnade jag på filosof Maija-Riitta Ollila, som sade att framtidens lyxvara är att en annan människa på riktigt ser dig, hör dig och bryr sig om dig, det vill säga ett verkligt möte mellan två människor. Då jag ska försöka sätta fingret på vad som är tredje sektorns styrka så är det just den här kunskapen att möta människor. I varje fall är det Mannerheims barnskyddsförbunds högsta prioritet som vi brukar kalla mentalisering och förmåga till reflexivitet.
Janina Andersson är verksamhetsledare för Mannerheims Barnskyddsförbunds distrikt i Egentliga Finland.
Tyvärr hjälper inte denna styrka oss alls då kommunerna och snart landskapen konkurrensutsätter vår service. På senaste tid har man försökt lägga vikt också vid kvaliteten och inte bara vid kostnaderna, men det är svårt att mäta kvalitet då en människa möter en annan människa.
Hittills har kvalitet betytt högre krav på utbildning och längre arbetserfarenhet inom just den sektorn som servicen gäller. Det betyder att vi till exempel inte kan anställa nyutbildade socionomer, för de saknar ju per definition flera års erfarenhet av barnskyddsverksamhet. Men vi kan inte heller använda våra erfarna arbetare – som vi vet att är bra på att möta människor – för de har fel utbildning.
Låg stryktålighet. Vi borde alltså anställa ny personal, men samtidigt vet vi inte hur stor efterfrågan på vår service kommer att vara. Att rekrytera människor är en stor ekonomisk risk för alla, speciellt för små företag och tredje sektorns ofta ganska små producenter. Undantag finns så klart, där man slagit ihop en större helhet också inom tredje sektorn och på så sätt drar nytta av storskalighet så att den utbildade personalen kan flyttas till olika uppgifter efter behov. Denna nytta av större verksamhet har lett till att vi till exempel just nu allvarligt diskuterar möjligheten att sammanslå vår serviceproduktion med ett annat distrikt. Ett annat alternativ vore någon sorts lokalt samarbete mellan tredje sektorns aktörer i Egentliga Finland.
Ett annat problem förutom småskaligheten är tredje sektorns brist på riskkapital. Om man vill klara sig bra i konkurrensutsättning så behöver man kapital för att våga bjuda tjänster till ett lite lägre pris än vad man egentligen skulle vilja. Tredje sektorns aktörer har sällan något sådant kapital, de måste budgetera ett år i taget. För Mannerheims barnskyddsförbund är försäljningen av tjänster ett sätt att få in pengar för vår medborgarverksamhet. Så klart vill vi sköta serviceproduktionen så väl vi kan, men vi kan inte låta den gå på minus ens en kort period, fastän det kunde bära frukt på lång sikt.
Marknadsanpassning. Serviceproducenterna som tävlar med oss på samma marknad kan enkelt delas in i tre grupper:
- utländskt ägda större bolag vars vinst och ofta också skatter slussas ut ur vårt land.
- inhemska företag vars vinster går till finländska ägare och skatterna stannar i vårt land.
- organisationer vars uppgift är någon slags välgörenhet och där all vinst dirigeras till denna ideella verksamhet.
Tyvärr är tredje sektorn ofta ganska ovan med hur det lönar sig att fungera på marknaden, och jag har under de senaste åren sett flera organisationer lägga ner sin serviceproduktion på grund av att de inte råkat märka att en konkurrensutsättning är på gång i Hilma (anslagstavlan för offentliga upphandlingar), eller eftersom prissättningen varit felaktig, eller då marknaden har känts för skrämmande.
Läs innehållsförteckningen. Jag tror att tredje sektorn skulle klara sig bättre i en omvänd konkurrenssituation, där priset vore fastspikat och upphandlaren i stället fick berätta vad man är beredd att erbjuda för den ersättningen. Jag tror att tredje sektorns image och kvalitet skulle klara sig bra i konkurrensen, både då tjänstemän och enskilda individer tar beslut utifrån denna information.
Så fort det uppstår skillnader i priset så väger inte producentens image så mycket, för till exempel en fattig barnfamilj som räknar varje euro. Jag vet själv hur lätt jag väljer den billiga Onnibus-biljetten i stället för en färd på räls med inhemska, ekologiska och statsägda VR. Varför skulle inte då den fattiga mamman välja en utländsk serviceproducent, som har dumpat priserna för att vinna marknadsandelar, i stället för att betala lite mera för service producerad av den respekterade inhemska välgörenhetsorganisationen?
