Zonen kring det havererade kärnkraftverket har under de senaste åren lockat ett växande antal turister. HBO:s succéserie har gett katastrofområdet en ny vår och nu i juli meddelade Ukrainas president att Tjernobyl ska utvecklas till en storskalig turistattraktion.
Det är lördag förmiddag vid porten till det inhägnade och strikt kontrollerade katastrofområdet kring kärnkraftverket Tjernobyl. Vi har kört ett par timmar längs en gropig väg från Kiev för att komma dit och avståndet till reaktor 4 är nu cirka 30 kilometer. Minibussarna står på kö för att bli kontrollerade av vakterna och vi har alla visat upp pass, undertecknat ett löfte om att vi kommer att följa alla regler och samtidigt avsagt oss alla krav på skadestånd för eventuella framtida hälsobesvär.
”Hej, jag är Lana. Ni är inte turister, ni är tillfälliga besökare. Enligt lagen får utomstående vistas högst fem dygn i zonen. Ni hör till de 870 personer som fått besökstillstånd som gäller endast i dag”, säger vår guide Svetlana Sklyarenko, när hon kommer in i vår minibuss.
Under 2018 beviljade den statliga myndigheten DAZV besökstillstånd för knappt 20 000 personer från 82 länder. Antalet har vuxit för varje år och nya rekordnoteringar väntas i år efter att tv-serien om katastrofen skapat en boom.
Vi som sitter i minibussarna kommer att få uppleva platser vi hittills bara sett på bilder sedan katastrofen inträffade i april 1986; sarkofagen över fjärde reaktorn, pariserhjulet i spökstaden Prypjat, dagiset med de skrangliga högsängarna, de sovande gatuhundarna, den röda skogen och arbetarmatsalen med sin enkla borsjtjlunch.
Sovjetrester. I spökstaden Prypjat lever Sovjetestetiken kvar, bland annat finns Ukrainas två enda bevarade Leninstatyer i den stängda zonen.
Fungerande samhälle. Vi kör genom övergivna byar med förfallna hus som inte underhållits år 33 år. Ibland sticker upprustade hus med välansade trädgårdar ut och guiden Lana förklarar att där bor någon av de hundratals återflyttarna. Dessa har valt att bosätta sig på området, som beräknas ha nått normala strålningsnivåer först om 24 000 år.
”Det är förbjudet att odla mat här, men allt man behöver finns på området. Det finns butiker, restauranger, bibliotek, busstation, postkontor, polis och brandkår, dock inga skolor eller daghem, eftersom ingen under 18 år får komma in på området.”
Förutom återflyttarna vistas 3 000–5 000 tillfälliga arbetare kontinuerligt i zonen. Förutom turismen pågår flera byggprojekt, bland annat en förvaringsanläggning för utarmat kärnbränsle och ytterligare en solenergianläggning.
”Forskare och filmare har genom åren besökt zonen, men för cirka tio år sedan började vi ta emot tillfälliga besökare i större skala. Det finns ett hotell och tre vandrarhem och tillfälliga besökare kan få tillstånd som gäller upp till fem dagar.”
Strålning mindre än i ett flygplan. Själv arbetar Lana fyra dagar i sträck och bor då på området, för att sedan ha tre dagar ledigt. Varje gång hon går av sitt skift lämnar hon in sin strålningsmätare för att få sina värden analyserade. En dag på den standardiserade turistrutten – ursäkta, tillfälliga besökarrutten – motsvarar i strålningsdos en timme uppe i ett flygplan, en 160-del av en bröströntgen eller en 3 600-del av en helkropps CT-skanning.
Nere i en grässlänt vid Prypjats förfallna marina samlar hon gruppen och sätter en mätare mot marken. Den tjuter till och alla utom Lana hoppar snabbt tre steg tillbaka.
”Här har de radioaktiva partiklarna följt med regndropparna som runnit ner och därför är strålningen starkare här. Om man håller sig till den godkända rutten och till reglerna är det ingen fara. Själv har jag jobbat i fyra år, jag har en kompis som jobbat här i 20 år och vi mår båda bra.”
Hon trivs med sitt jobb och berättar med stor inlevelse om de 150 000 människorna som bodde här och tvingades fly i slutet av april 1986. Det fanns 94 städer och byar, varav Prypjat var störst med 50 000 invånare. Medelåldern låg kring 27 år och utbildningsnivån var hög.
”Invånarna i Prypjat hade lockats hit av förmåner och goda löner. Här var hyllorna alltid fyllda av varor, levererade direkt från Moskva”, berättar hon när vi står på trappan vid ruinen av stadens supermarket.
Johan Svenlin text & foto
Läs hela artikeln i Affärsmagasinet Forum 6/2019.
