En chip-fixerad mentalitet har tagit över samhället, och att koppla upp prylar till webben verkar ha eskalerat till ett självändamål. Håller vi alla på att bli prylbögar? ”Måste vi klistra teknik på allt bara för att det har blivit trendigt och hippt?”, frågar designern Vanessa Carpenter.
Många startups och börsbolag, också i Finland, gillar att kåta upp placerare genom att snacka vitt och brett om det ”industriella internet”, alltså uppkopplade prylar och sensorer. Det som förut kallades för Internet of Things (IoT) har av de mest fanatiska teknikentusiasterna rentav fått smeknamnet ”Internet of Everything”. Tyskarna talar för sin del en smula mer nyktert om Industrie 4.0.
Kärt barn har många namn. Men då man klär av teknikjargongen till sina beståndsdelar så inser man att det bakom all teknikpredikan döljer sig något enkelt: det så kallade prylarnas internet går ut på att koppla ihop två punkter. Det må sen gälla fordon, teknikprylar eller stora industriella maskiner och verktyg – men egentligen utmynnar IoT i sensorer som samlar in data om rörelse, ljus och ljud, med mera.
Mänskliga proportioner. Designern Vanessa Carpenter slår hål på en del av hajpen kring sakernas internet och smarta prylar.
Inför en sal fullspäckad av ingenjörer och produktutvecklare som i maj samlades vid mässan EOT – Electronics of Tomorrow i Herning i Danmark punkterar designern Vanessa Carpenter hajpen kring IoT. Hon hjälper oss att se fenomenet i mänskliga proportioner.
”Jag brukar ställa frågan: måste vi klistra teknik på allt bara för att det har blivit trendigt och hippt? Tänk i stället på alternativet: det finns ofta analoga, bättre lösningar.”
Prylbögarnas mardröm. Carpenter är en mångsysslande kanadensiska med en färsk doktorsgrad som jobbar i Danmark under titeln Technology Experience Designer vid företaget Force Technology.
Som exempel på tvivelaktig design nämner hon så kallade smarta sockor och vattenflaskor, som har blivit prylbögarnas senaste ’måste-ha’.
”Det har uppstått en hajp kring smarta prylar eftersom det är så billigt och enkelt att integrera chips i allting. Men ofta saknar de här prylarna element som hållbarhet och humanitet. Då man utvecklar och designar en ny produkt borde människan komma i första hand, prototypen sen. Vi borde alla söka efter meningsfullhet, ett gott liv.”
Överprissatt. För den tekniksugna som är beredd att betala 100 dollar för att pilla med teknik och en app på telefonen för att se till att man dricker tillräckligt vatten varje dag – så finns flera alternativ på marknaden. Bild: H2OPAL
Carpenter utmanar ingenjörer och produktutvecklare att våga ställa självkritiska frågor:
”Vem, vad och varför är jag, och vad vill jag bli? Varför antar vi att det behövs ännu en ny smart pryl, vem är slutanvändaren? Vilket värde – inte enbart funktion – erbjuder prylen? Är det bara ännu en i räckan av prylar, eller faktiskt något mer än så?”
Därefter bör produktutvecklaren utforska hur människor interagerar med prylen, hur den passar in i vår vardag och hur den påverkar våra anhöriga.
”Kommer tekniken att existera om x antal år? Skapar den glädje, vill du ge den vidare till dina barn? Kommer den på allvar att hjälpa dig? Litar du på tekniken? Hjälper den dig att bli kreativ? Utgör den en livskumpan?”
Torsten Fagerholm text
Läs hela artikeln i papperstidningen.
