En chip-fixerad mentalitet har tagit över samhället, och att koppla upp prylar till webben verkar ha eskalerat till ett självändamål. Håller vi alla på att bli prylbögar? ”Måste vi klistra teknik på allt bara för att det har blivit trendigt och hippt?”, frågar designern Vanessa Carpenter.
Många startups och börsbolag, också i Finland, gillar att kåta upp placerare genom att snacka vitt och brett om det ”industriella internet”, alltså uppkopplade prylar och sensorer. Det som förut kallades för Internet of Things (IoT) har av de mest fanatiska teknikentusiasterna rentav fått smeknamnet ”Internet of Everything”. Tyskarna talar för sin del en smula mer nyktert om Industrie 4.0.
Kärt barn har många namn. Men då man klär av teknikjargongen till sina beståndsdelar så inser man att det bakom all teknikpredikan döljer sig något enkelt: det så kallade prylarnas internet går ut på att koppla ihop två punkter. Det må sen gälla fordon, teknikprylar eller stora industriella maskiner och verktyg – men egentligen utmynnar IoT i sensorer som samlar in data om rörelse, ljus och ljud, med mera.
Inför en sal fullspäckad av ingenjörer och produktutvecklare som i maj samlades vid mässan EOT – Electronics of Tomorrow i Herning i Danmark punkterar designern Vanessa Carpenter hajpen kring IoT. Hon hjälper oss att se fenomenet i mänskliga proportioner.
”Jag brukar ställa frågan: måste vi klistra teknik på allt bara för att det har blivit trendigt och hippt? Tänk i stället på alternativet: det finns ofta analoga, bättre lösningar.”
Såsom i en spegel. I hajpen kring så kallade smarta manicker och mojänger har vi stundvis tappat siktet på element som hållbarhet och mänsklighet.
Prylbögarnas mardröm. Carpenter är en mångsysslande kanadensiska med en färsk doktorsgrad som jobbar i Danmark under titeln Technology Experience Designer vid företaget Force Technology.
Som exempel på tvivelaktig design nämner hon så kallade smarta sockor och vattenflaskor, som har blivit prylbögarnas senaste ’måste-ha’.
”Det har uppstått en hajp kring smarta prylar eftersom det är så billigt och enkelt att integrera chips i allting. Men ofta saknar de här prylarna element som hållbarhet och humanitet. Då man utvecklar och designar en ny produkt borde människan komma i först a hand, prototypen sen. Vi borde alla söka efter meningsfullhet, ett gott liv.”
Carpenter utmanar ingenjörer och produktutvecklare att våga ställa självkritiska frågor:
”Vem, vad och varför är jag, och vad vill jag bli? Varför antar vi att det behövs ännu en ny smart pryl, vem är slutanvändaren? Vilket värde – inte enbart funktion – erbjuder prylen? Är det bara ännu en i räckan av prylar, eller faktiskt något mer än så?”
Därefter bör produktutvecklaren utforska hur människor interagerar med prylen, hur den passar in i vår vardag och hur den påverkar våra anhöriga.
”Kommer tekniken att existera om x antal år? Skapar den glädje, vill du ge den vidare till dina barn? Kommer den på allvar att hjälpa dig? Litar du på tekniken? Hjälper den dig att bli kreativ? Utgör den en livskumpan?”
Meningsskapande. För att upptäcka vad som är genuint meningsfullt behöver vi så kallad blackout-tid, alltså tysta stunder offline utan uppkoppling eller distraktioner. Det är då som vi lättare lägger märke till vad som främjar skapar – och förhindrar – personlig utveckling, mänskliga kontakter och empati.
Carpenter pratar kallad kritisk design, som tar avstamp i eftertanke.
”I dagsläget har huvudsyftet med design blivit att skapa en ändlös serie av nya produkter: mindre, snabbare, annorlunda. Vi måste våga klä av oss ja-hatten och börja ställa kritiska frågor.”
Många av oss har redan skåpen och lådorna fyllda med övergivna, halvt bortglömda ”smarta” mojänger: bland annat ringar och armband som mäter hur vi sportar och sover, samt vårt näringsintag.
“Flera fitness-prylar skapar bara en massa data – som sen ger oss rätten att skryta med via sociala medier! I det ’kvantifierade jaget’ gäller det att fråga: varför mäter och registrerar jag allt detta?”
Förutom hårdvarans ekologiska fotavtryck, med växande berg av elektroniskt avfall, så får också mjukvaran lömska konsekvenser. Hälsodata kan bli enormt värdefulla för till exempel försäkringsindustrin.
”Beviljas vi billigare försäkringspremier ifall vi matar in hälsodata till försäkringsbolaget via ett smart armband? Påverkas vår tandförsäkring av en smart tandborste som mäter hur vi sköter vår tandhygien? Tänk dig en arbetsgivare som låter implantera RFID-sändare under de anställdas skinn. Eller hyrbilar som registrerar chaufförens körfasoner, som sen påverkar hyrpriset och riskpremiet.”
Överprissatt. För den tekniksugne som är beredd att betala 100 dollar för att pilla med teknik och en app på telefonen för att se till att man dricker tillräckligt vatten varje dag – så finns flera alternativ på marknaden.
Old-school analog fördomer dig inte. Carpenter saknar en återgång till gammaldags offline-prylar som ”inte övervakar, mäter, registrerar, skickar data till molnet – eller dömer dig som individ”.
Hennes kärnbudskap är att samtliga ingenjörer, produktvecklare och försäljare borde rannsaka sig själva:
”Hur påverkar prylen som ditt företag utvecklar människor och deras beteende, på kort och på lång sikt? Ifall manicken involverar automation, hur påverkar den människans kontroll över sin egen omgivning? Vad är worst-case-scenariot, och vad vore det bästa tänkbara utfallet?”
Det finns mängder av dystopiska filmer och tv-serier såsom Black Mirror (Netflix) som målar upp en skrämmande framtid där allt är ’smart’ och simplifierat, till absurda proportioner.
”Sätt på din scifi-foliehatt. Vad gör din arbetsgivare, och varför? Allt går att mäta, men vi borde i stället ta reda på vad som är nyttigt att mäta. Vad behöver folk på riktigt?”
Carpenter erbjuder ett sista konkret tips: ställ rätt frågor.
”Identifiera källor till frustration och smärta i människans vardag, och utveckla mätmetoder som kan hjälpa oss att lindra dessa.”
Fotnot: Carpenters avhandling Designing for Meaningfulness in Future Smart Products kan läsas här.
Text: Torsten Fagerholm
