Skönhet är pengar. Forum har nyligen uppmärksammat kosmetikabranschen. Affärer på skönhet gör också modebranschen och bantningsindustrin, samt allehanda producenter av spa-besök, wellness, manikyr hit och pedikyr dit. Vi är redo att betala för illusionen om vår egen skönhet.
Än viktigare är det indirekta utnyttjandet av skönhet. Skönhet säljer! Och det gäller förstås inte alls bara kläder och kosmetika, utan lösnummer, mat, dryck, tobak, bilar, litet vad som helst.
Att skärskåda hur vi påverkas av tvivelaktig användning av skönhet är ett minerat område, på sin höjd lämpat för filosoferingar nu inför sommarsemestern. Vore det hela enkelt, skulle det bara handla om att reklamen och företagen skickligt anlitar fagert folk för att förleda oss att tro att vi blir snyggare av de lovprisade produkterna. Svårt blir det eftersom de allra flesta av oss även privat och på goda grunder håller undan med våra egentliga åsikter om skönhet. Undersökningar visar att förvånansvärt många tycker ”alla andra” är vackrare. Det är också viktigt att inte uppfattas som skönhetsfixerad och därigenom ytlig. Visst lägger speciellt kvinnor ned mycket tid på att vårda sitt yttre, men skönheten bör helst framstå som något sekundärt. Vi låtsas att vårt utseende är naturligt, en självklar biprodukt av goda gener, och inte av hårt arbete framför sminkspegeln.
Det blir dubbelt förljuget. Andra exploaterar vår skönhetsdyrkan. Samtidigt låtsas vi själva att skönhet är något oväsentligt, åtminstone för just oss.
Vad blir slutsatsen? Att manipulationen blir desto enklare att genomföra för dem som känner människans sanna natur, som i sin tur inte alltid är så god som vi helst skulle se. Vi fastnar i skendebatter, där den mest bisarra gäller det föregivet manipulerade skönhetsidealet. Som om det fanns någon aktör i vars intresse det vore att vi gillar just en given sorts fotomodeller! Smala, yppiga blondiner har ingen intresseorganisation, som fått också mörka sydlänningar att gilla dem. George Clooney och Brad Pitt har inte anlitat lobbyister att verka för att just deras form av fägring ska premieras med synlighet i gatubilden. Tvärtom väljs obarmhärtigt just de fotomodeller som bäst får kläder och andra varor att gå åt, och det avgör konsumenterna med sina plånböcker.
Variationerna i skönhetsidealen är till råga på allt väldigt små. Visst var det snyggt med rondör under tidevarv då de breda massorna inte alls var breda utan smala, eftersom människan vill signalera rikedom även via utseendet. Men jag kan slå mig i backen på att vi på detta undantag när har ganska samma smak som vår farfarsfar eller mormorsmor.
Att gilla skönhet är det väl inget större fel på än att gilla intelligens, eller andra egenskaper som tilldelas i genetikens lotteri. ”Jag vill omge mig med människor som är smartare än jag själv” låter dock onekligen bättre än samma mening med ordet ”smartare” ersatt av ordet ”vackrare”.
Oetiskt blir det däremot då fotomodeller bidrar till konsumtion av produkter som är skadliga för skönheten. Tobak och alkohol ger dålig hy, läsk och potatischips skapar fetma. Poligubbar vore mer representativa modeller i det första fallet, nyvordna Weight Watcher-medlemmar i det andra. Ropar man på lagstiftning mot användning av lättklädda unga damer i bilreklamer, saknas det ingalunda argument för begränsningar rörande reklam för produkter som redan på relativt kort sikt förstör samma skönhet som är satt att prisa produkten.
Nåväl, vad blir konsekvensen, kanske läsaren frågar sig. Det må förhålla sig som krönikören hävdar, men än sedan? Genom att vi inser hur vi utnyttjas är vi redan i besittning av motgiftet. Och vi kan använda samma teknik i det godas tjänst, eller åtminstone i vårt eget intresse. Det gör alla andra också.
Kaj Arnö text
http://kaj.arno.fi
Kolumnen ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 6/2011, som utkom 21.6.2011.
Kommentera artikeln på adressen: feedback@forum.fi
