Ett spanskt-finskt forskarlag slår effektivitetsrekord med solceller som lämpar sig för nordliga breddgrader – helt utan de sällsynta metaller som annars bromsar en storskalig revolution.
Futtiga 0,17 procent av Nordens elproduktion. Det är vad solceller står för idag. Samtidigt sätter vi ett allt större hopp till att solen ska hjälpa oss att ersätta fossila bränslen, och forskare tar till olika material i strävan efter att förbättra solcellernas effektivitet.
Svart kisel – en behandlad form av kisel som fångar solljus mycket mer effektivt än vanlig kisel – har länge intresserat solcellsforskare, men ett problem har varit att fånga de elektroner som frigörs när solens strålar träffar ytan vilket begränsat de svarta kiselcellernas effektivitet.
Nu har dock ett lag med forskare från Aalto-universitetet i Esbo och Tekniska universitetet i Barcelona presenterat en lösning.
Med hjälp av en tunn aluminiumoxidfilm har de lyckats reducera spillet av elektroner och få upp verkningsgraden till 22,1 procent – ett rekord för denna typ av celler.
De aktuella solcellerna lämpar sig dessutom bra för nordliga breddgrader, då svart kisel kan fånga solstrålar från låga vinklar. Därmed kan cellerna producera el en större del av dygnet.
“Våra försök på vintern i Helsingfors visar att svarta celler genererar betydligt mer elektricitet än traditionella celler även om de har identiska effektivitetsvärden”, berättar Hele Savin, professor på Aalto-universitetet som lett studien.
Att deras nya celler kommer att vara lika effektiva i stor skala som i försöken är något hon räknar med.
“Vi har just gjort klart en första modulprototyp och behöver testa hur den fungerar utomhus, men det finns inget skäl till att den inte skulle det”, säger hon.
Inga sällsynta metaller. Ett problem som ofta presenteras i diskussioner kring ökad solcellsanvändning är att sällsynta jordartsmetaller och exotiska grundämnen som indium används inom solcellsindustrin. Bristen på dessa ämnen kan enligt vissa bli ett hinder för en solcellsrevolution i större skala. Något som Hele Savin och hennes forskarlag tagit hänsyn till när de utvecklat sina celler.
“Vi använder kisel, ett av de mest rikligt förekommande ämnena i marken, och som metallkontakt aluminium och koppar som det också finns gott om. Min övertygelse är att endast teknologier med rikligt förekommande material som är säkra för miljön kommer att överleva i framtiden.
Läs hela artikeln i papperstidningen eller på pekplatta!
Jennie Krook och Anna Rökaeus Text
