Nu uppträder de fria skönandarna i Svenska Akademien, som ska värna om Snille och Smak, som om de vore lägre tjänstemän i ett kommersiellt företag. De accepterar att de själva förbjuds uttala sig om deras eget fögderi. Istället ska en talesperson ensam uttrycka vad de tycker.
Till och med offentliga tjänstemän i Sverige har numera rätt att uttala sig utan att få godkännande uppifrån.
Horace Engdahl, en av de mest frispråkiga på senare år om relationer: ”De enskilda ledamöterna skall avhålla sig från offentliga kommentarer.”
Kjell Espmark, samhällssatiriker i ”Glömskans tid”: Mina läppar är förseglade. Det är beslut om det helt enkelt, så jag kan ingenting göra.
Per Wästberg, tidigare frispråkig om eländet i världen, både i stort och smått: Nu har vi lovat Sara Danius att inte tala. Hon har nu talesrätten. Det är beslut om det helt enkelt, så jag kan ingenting göra.
Göran Malmkvist, professor i Sinologi, ledande Kinaexpert: Vi har bestämt att Sara Danius är den enda som kommer att ha kontakt med pressen. Det håller vi fast vid.
Intressant är den mejlväxling 2012 som de två numera undfallande ”kulturpersonligheterna” Wästberg och Malmkvist hade om den svensk-kinesiske poeten Li Li om hur man översätter Tomas Tranströmer till kinesiska.
Malmkvist till Wästberg om Li Li:
”Han är en ond människa. Jag ska förgöra honom, som man krossar en lus med tumnageln…Bör inte ha några stipendier.”
Wästberg svarar Malmkvist: ”Krossa honom du – med min välsignelse.”
Tuffa maktmänniskor som plötsligt i diskussionen om ”kulturprofilen”, som de gött med Akademiens pengar i årtionden, nu förvandlar sig själva till krakar.
