Efter en lång serie skandaler har teknikjättar som Facebook och Twitter dragit öronen åt sig beträffande samhällsansvar, delvis av fruktan för politisk reglering. Men handlar det om genuint engagemang, eller snarare PR-trick?
Den digitala erans nya mediejättar har efter mycket kritik slutligen lovat att bättre hantera spridandet av falska nyheter. Verktygen är en kombination av nya, eller justerade, algoritmer och traditionell mänsklig faktakontroll. Det är en annan sak om detta är tillräckligt för att hjälpa användarna skapa en mer balanserad världsbild genom att flagga konspirationsteorier och osanningar.
Google, Facebook och Twitter står i centrum för debatten som pågår i Washington, som kom igång på allvar då det uppdagades att både Ryssland och datautvinningsföretaget Cambridge Analytica haft fingrarna med i spelet inför USA:s presidentval.
Internet har dramatiskt sänkt kostnaderna för att sprida kontroversiella uppgifter jämfört med när nyheter kom via tryckpressar, eller radio- och TV-antenner. Framför allt konspirationsteoretiker liksom rasistiskt och nynazistiskt sinnade grupper på den extrema högerkanten har fått tillgång till de sociala nätverken och dessutom framgångsrikt utnyttjat algoritmerna för att ge tidigare marginella åsikter ett oproportionellt genomslag.
Postfaktisk. I USA ser traditionella medier detta, tillsammans med rysk desinformation, som en orsak till president Donald Trumps valseger 2016, och hans fortsatta teflonkvalitet bland sina trogna trots ständiga skandaler och ogenomtänkta politiska felsteg.
”Post-truth”, alltså postfaktisk kallar amerikanska bedömare denna nya era. New York Times Magazine visade nyligen hur denna högervridning, samt ogenerad sammanblandning av åsikter och nyheter utan något försök att ens närma sig en objektiv rapportering, tog fart av den hårdföre mediemogulen Rupert Murdoch och hans kabelkanal Fox. Det var för övrigt där Trump fick en plats i början av 2000-talet att sprida sina påståenden att Barack Obama inte var född i USA.
Nu hettar kritiken till. I USA är det bara ett och ett halvt år till nästa presidentval. Och riskerna är inte geografiskt begränsade.
På efterkälke. EU har länge pressat de digitala mediaföretagen. Google, Facebook, Twitter och bland andra Mozilla lade i höstas tillsammans fram en plan som söker varna för information som kan vara falsk, prioritera verifierad information i placeringen av sökresultat och tillsammans med nyhetsmedia utveckla indikatorer för hur tillförlitlig en rapport kan anses vara.
Men EU:s säkerhetskommissionär Julian King har redan kritiserat takten i framstegen, som företagen rapporterat i månadsrapporter:
”Tyvärr har de hamnat längre på efterkälken. De måste leva upp till de krav vi ställer på dem, och som de lovat att uppfylla.”
Sådana försök väcker omedelbara ramaskrin om censur från ytterhögern. Också Trump och republikanska politiker har kritiserat Facebook och Twitter för partiskhet.
Bland exemplen på falska nyheter märks skådespelaren James Woods som kallat Hillary Clinton för ”Isis gudmor”, Alex Jones som står bakom konspirationsteorier via Infowars och hävdar att masskjutningen av barn vid Sandy Hook-skolan 2012 aldrig inträffade, samt Bill Mitchell som påstod att demokraternas framgångar i höstens kongressval berodde på massivt röstfusk. Andra exempel är desinformation om vaccinering och dess samband till autism, eller förnekande av klimatförändringen.
CNN visade nyligen hur Twitter börjat sprida liknande uppgifter som en farsot till användare som aldrig valt att följa dessa personer. Det räckte med att någon i användarens digitala vänkrets följde konspirationsteorier för att de skulle länkas till användarens eget konto.
Leif Bergström text
Läs hela artikeln i Affärsmagasinet Forum 5/2019.
