Corona är ett evighetstema. Ingen klarhet finns i hur länge vi ännu måste uthärda ovisshet, risker och dagliga umbäranden. I en situation som denna hade min saliga mor brukat sitt stoiska uttryck ”Sexton verser kvar”. Man vet aldrig när denna coronapsalm sjungits ut.
Kaj Arnö hanterar politiska trauman genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Verkligheten har sett fullkomligt annorlunda ut, beroende på arbetssituation, familjeläge, ekonomi och personlighetsdrag. Och på huruvida covid-19 slagit till, personligen eller i den närmsta kretsen. Sällan i fredstid har ödets lotter fallit så ojämnt. Gemensamt är att vi alla behövt anpassa oss. Att vi hamnat långt utanför våra bekvämlighetszoner. Var och en står sig själv närmast, så många av oss tenderar att glömma att våra medmänniskor ofta varit mycket sämre lottade.
För egen del har jag kommit lindrigt undan. Peppar peppar, hittills ingen covid, inte heller inom familj och släkt. Jag har rentav fått resa mellan Tyskland och Finland, första gången redan i maj, och dessefter nästan månatligen och ibland i sällskap av familjemedlemmar. Således är jag lyckligt lottad och har humöret uppe, med den påföljd att jag kan skämta om situationen. Kanske inte så smart.
Jag är vaccinerad! I morse var jag en av de första i kön hos min läkare, och jag fick det ryska vaccinet mot covid-19. Hittills har allt gått bra, har inte känt av några biverkningar. För dem av er som är misstänksamma att dет inте теsтатs тillяäckligт каи jag föяsäкяа: inga sзкundäяеффектея! Я хочу эта кавиар. Я хочу любить с русской девушкой! Я вил спю и самовар. Леве Стенка Расин!
Många tog min Facebook-uppdatering på allvar. Riktigt klokt folk tog mig på allvar. Också den engelska versionen på Twitter togs på allvar, med påföljd att jag måste kvittra fram en dementi: до иот таке му црдате тоо sзяюцsлу! För dem som inte ids rådbråka ryskan må sägas att den inspirerats av en snapsvisa, rörande kaviar, älskog med rysk flicka och olämplig användning av samovar. Reaktionerna fick mig att besinna mig och ta en allvarlig tankeställare. Vilket är läget, och vad borde man göra åt saken?
Överst på min lista: Undvika att bli smittad. Förmodligen skulle jag överleva, men risken för ”long covid” är allvarlig. Jag är inte speciellt orolig över att härda ut en tung sjukdom i två veckor, men nog över att i månader ha mardrömmar, en brännande andedräkt, ihållande trötthet, huvudvärk och andra underliga symptom. Och speciellt orolig över att inte bli återställd för att njuta av livet som idrottshedonist; jag har löpt över 100 kilometer varje månad i långt över tio år, och hade inte tänkt sluta ens då jag fyller nittio.
Ett enklare och mer meningsfyllt liv. Nästöverst på min lista: Anpassa det dagliga livet. Arbeta, umgås med nära och kära, röra på mig. Jag har upptäckt ”Voralpen” både som cyklist och vandrare, alltså de berg och utflyktsmål som man når från München inom en dryg timme med tåg. I Finland har jag sprungit löpsträckor kring platser där jag tidigare bott. Givande och bra för själen. Varför jag inte gjort detta före corona kan man ju fråga sig.
På det personliga planet känns de kommande sexton verserna helt uthärdliga. Och det blir långtgående förändringar i livet också då psalmen klingat ut. Inte lika mycket resande. Mer jordnära tidsfördriv, men kanske ändå mer tillfredsställelse. I bästa fall blir corona en katalysator för ett enklare men mer meningsfyllt liv.
På det samhälleliga planet är ekvationen svårare. Hur få ekonomin att överleva på sparlåga? Vaknar vi upp julen 2021 till en ny, asiatisk världsordning? Och om, vore det så farligt? Den amerikanska världsordningen har blivit allt mindre lockande; att Biden vann innebär blott att det allra värsta kunde undvikas, med en hårsmån.
Tänk på dagen efter. Vete gudarna att jag inte avundas politikerna, men om jag får lyfta fram två punkter, vore det ”long covid” och ”dagen efter”. Kära politiker! Det finns ett femte coronaläge vid sidan av ”osmittad”, ”akut sjuk”, ”tillfrisknad” och ”avliden”, nämligen ”att ha eftersviter”. Lägg mera resurser på det.
Och rörande ekonomin: Tänk på dagen efter. Det blir en flytande gräns och en annorlunda värld, men det kommer ändå en dag då vi igen får träffas och umgås, nästan som förr. Tänk hur Finland ser ut då 2022 börjar, och alla som vill torde vara vaccinerade. Finns det jobb? Klarar vi oss i konkurrensen? Hur jobbar vi med Asien? Och är hela vårt sätt att leva förenligt med livets och naturens fortbestånd? Ta hand om artrikedomen, risken för nya pandemier, och inte minst klimatet och de därmed förbundna långsiktiga utsikterna för vattenståndet i Östersjön.
