Vad är det för fel på oss finlandssvenskar? Varför snålas vi med att tala vårt språk?
Jesper von Hertzen mångsysslande globetrotter och frågesportare.
Eller jovisst, nog talar vi vårt modersmål, men mer och mer förpassas det, har jag hört, till salongerna där man tryggt kan umgås med sina språkfränder. Alternativt: man talar svenska där man med säkerhet vet att motparten är svenskspråkig: på Svenska Teatern, på SFP:s partikansli, i Hufvudstadsbladets kundtjänst …
Men det är ute på stan, i det offentliga rummet, som svenskan gärna skulle få användas och höras allt mera. Och inte bara med vänner och bekanta, utan också med människor man inte känner. Framför allt med tanke på att lejonparten av finländarna pluggat svenska åtminstone i några år.
Men det ska göras på ett positivt och uppmuntrande sätt. Med glimten i ögat.
Myten om de lika högljudda som krävande finlandssvenskarna på Stockmann får för min del gärna förbli en myt.
När jag efterlyser service på svenska så är det en vänlig fråga, inte ett fordrande krav.
För några år sedan började jag föra bok på Facebook var i Helsingfors jag lyckas få service på svenska. Oftast handlar det om caféer, restauranger eller butiker, där jag artigt frågar om servitören eller biträdet talar svenska. Det vanligaste svaret är ”lite”, följt av ett försiktigt leende. Varpå jag beställer min cappuccino med havremjölk och betalar ”tre euro och trettio cent” – på svenska.
I kanske ett par fall av tio blir svaret nekande: ”No, english..?”. Ibland händer det att motparten svarar på klingande svenska vilket är en till orsak för att oftare våga öppna på det andra inhemska: det känns riktigt dumt – det har också hänt mig – när man står och talar finska med en expedit och man efter en stund inser att båda är svenskspråkiga.
Min tanke är aldrig att försöka sätta dit någon för att inte kunna svenska. Kan man inte så kan man inte, det är inte hela världen (inte ens halva). Tvärtom ser jag det som en win-win-situation. Svenskan hörs lite mera på stan samtidigt som försäljaren får utöva sin skolsvenska, för det är ju roligt att tala olika språk, oberoende hur bra man gör det.
Dessvärre talar de flesta – inte alla, men majoriteten i min omgivning i Helsingfors – slentrianmässigt alltid finska på lunchrestaurangen, i glasskiosken, på museet, i järnaffären, hos frisören …
Om vi inte ger de finskspråkiga chansen att tala svenska – vem ska då göra det? Och om ingen någonsin talar svenska med dem kan man fråga sig om det är någon vits att (tvinga dem) läsa svenska i skolan?
Om tröskeln att tala svenska offentligt känns hög kan man börja med att till exempel säga ”Päivää, god dag” när man stiger in i en affär, eller ”Kiitos, tack” när någon håller upp dörren för en. Det är aldrig fel att smyga in ett par svenska ord i vardagen!
PS: Den som vill kan gilla sidan Fick service på svenska på Facebook. I skrivande stund är antalet 333 olika ställen i Helsingfors där jag fått betjäning på svenska.
