Tre veckor på vägen i USA visade klart att landet bokstavligen lever på hjul. Mängden massiva pickupar med tomma flak känns lite märklig i den kontexten.
Route 66 var den första tanken när min son, 22, föreslog en pappa-son road trip till USA. Men i stället blev det en kombinerad musik- och upplevelseresa Chicago-Nashville-Memphis, sedan flyg till Denver och igen med bil genom Klippiga bergen till San Francisco via Las Vegas.
För att testa på legendariska Greyhound tog vi efter en häftig blueskväll på Buddy Guy’s Legends i Chicago bussen mot Nashville nästa morgon. Buddy Guy själv öppnade för Rollings Stones samma kväll i Milwaukee så han kunde inte jamma med munspelsvirtuosen Matthew Skoller, som i fjol spelade på Kulturhuset i Helsingfors.
Efter två övernattningar hos en bekant i Louisville tog vi, visa av vår första och sista busserfarenhet, med tacksamhet mot hans erbjudande att köra oss till countryns huvudstad och Grand Ole Opry. Kort sagt: där kan man konsten att genomföra en show med precision och genomgående god ljudkvalitet.
Blues strip. Om Las Vegas har sin Strip har Memphis en motsvarande i lite anspråkslösare format i form av Beale Street.
Men den tiden är förbi då fattiga bluessångare fyllde gathörnen i Memphis i hopp om lite pengar eller en talangjägare. Den del av Beale Street som nöjeslivet är koncentrerat kring påminner numera mest om en cirkus. Det gäller att ha pengar för att ha roligt.
Men det hindrar inte att musiken kan vara högklassig. Vi anlitade den klubb som bar blueskungen B.B. Kings namn och fick vårt lystmäte av högklassig blues i både vit och svart tappning. Okända eller kända, här är alla musikerna, liksom i Nashville, av yppersta klass. Grundaren själv spelar i dag ett annat instrument i en annan sfär.
Bandas igen. Skivor spelas igen in i legendariska Sun Studio i Memphis efter mindre glamorösa decennier då byggnaden haft diverse andra funktioner.
I Memphis testade vi också Airbnb, internettjänsten som förmedlar bostäder man kan övernatta i över hela världen. Bostaden låg i centrum av Memphis, eller centrum och centrum, de butiker som funnits är förbommade och de breda gatorna är tömda på de bilar som flyttat ut till förorterna bestående av enfamiljshus som breder ut sig runt de amerikanska städerna likt svampar.
Då bussförbindelserna vanligtvis är obefintliga och butikerna ligger långt från hemmet innebär det att bilar finns på alla gårdar i förorterna, vare sig det är lyx- eller slumhus.
Vårt anspråkslösa men prydliga radhus låg i alla fall nära Sun Studio där Elvis gjorde sina revolutionerande första rock’n’rollinspelningar i mitten på 1950-talet.
Att sedan ta sig till hans Graceland var som att köra till Sibbo från centrum av Helsingfors. Huset var överraskande litet i relation till legenderna kring det. Den
Elvis-park som byggt upp på andra sidan vägen, komplett med hans bilar och flygplan, kändes långt från 1950-talets samhällsomstörtande rock’n’roll. Men är man turist så är man, och vi hade inga andra pretantioner än det.
Som en oljad blixt. Många bekanta som rest till och i USA har klagat över de bökiga flygplatserna med sina oändliga köer.
För att undvika en överdos av Mellanvästern flög vi i alla fall från Memphis till Denver vid roten av Klippiga bergen. Och under över alla under: incheckningen gick som en dans, liksom också senare i San Francisco då vi flög tillbaka till Chicago för att återbördas till Europa.
I Nashville hade vi fritt fått välja bilen ur en rad med Full sized cars och dundrade iväg med en Dodge Charger med 292 hk under
huven. Samma valfrihet gällde i Denver, men på grund av att mitt kreditkonto inte hade tillräckligt med kredit för att täcka den summa som redan var betald för bilen, räckte det fyra timmar innan Aktias trevliga kundbetjäning hade öppnat och kunde ordna saken.
En lärdom av detta: Ha till exempel ett Mastercard i reserv för dylika tillfällen, för debitkorten meddelar bara att det inte finns täckning. Då hjälper inte pengar på kontot mot misstänksamma blickar.
Läs hela artikeln i papperstidningen eller på pekplatta!
Bo Ingves text & bild
