Alexis Stenfors, bördig från Karleby, jobbade som en av de stora risktagarna vid en mycket risktagande bank i hjärtat av den globala finanssektorn. Sen kom kraschen.
Inom finansiell handel hör det spelet till med plus- och minusdagar. Samtidigt är det både uppslukande och beroendeframkallande som professionell verksamhet. Det har Alexis Stenfors, före detta trader och numera forskare, fått erfara. Han medger att det är svårt att leva med stämpeln ’rogue trader’, förknippad med finansiell spekulation som strider mot reglerna.
”I början protesterade jag, stigmat är hårt. Nu har jag accepterat.”
Stock around the clock. Efter 15 års erfarenhet som handlare i valutor och ränteinstrument beskriver sig Stenfors numera som ett psykiskt och fysiskt ”vrak” då han blickar tillbaka mot vintern 2009 då han var valutahandlare vid Merrill Lynch i London.
Det har förlöpt nästan två år sedan finanskrisens utbrott. Stenfors jobbar nonstop och ringer nattliga telefonsamtal till Tokyo. Först går allt utmärkt, han tjänar en massa pengar genom att ’shorta’ marknaden, alltså slå vad om fallande tillgångspriser.
”Jag tog extrema positioner. Sen kom regeringar och centralbanker in för att rädda. Marknaden började vända, jag tvingades svänga lasset snabbt. Det blev en för stor uppgift.”
De sista sex veckorna på jobbet felvärderade han sina handelsböcker med 100 miljoner dollar.
”Det är som att sätta sina egna betyg. Praxisen finns lyckligtvis inte kvar längre.”
Abstrakt, ansiktslöst. Redan oktober 2008 beslöt en desillusionerad Stenfors att ta sig ur finansvärlden.
”Med åren blev riskerna allt större, vinstinriktad spekulation började dominera på bekostnad av kundbetjäning. I början av karriären gav jobbet en större känsla av mening. Mot slutet kändes det meningslöst, det handlade inte längre om att ta risk för att lösa kunders problem.”
Tillsammans med rutinerade risktagare gick Stenfors ständigt på höga varv. Han har bevittnat kollegor som flytt stressen genom substansmissbruk och extremsport, somliga fick stroke i ung ålder.
”Det uppstår en stark klickkänsla, det höll ihop oss handlare. Till slut vill man inte ens umgås med vanliga människor, bara med likasinnade som talar samma språk.”
Torsten Fagerholm text & foto
Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Paperini!
