Det var nästan komiskt att bevista Riksdagens öppnande idag och särskilt då minglet efteråt med större delen av landets överståt, förutom 349 ledamöter, regeringen, ÖB, en rad gamla partiledare, generaldirektören i Skatteverket som syntes ha hämtat sig från blåsvädret i våras, mängder med andra toppbyråkrater, direktörer från Svenskt Näringsliv, utländska diplomater, m fl.
Hårda ord i radio- och TV-debatter med avståndstaganden, bråk om vilka som ska bjudas in till samtal, verkade ha lagts på hyllan när vänsterpartister och sverigdemokrater och alla andra samsades vid snittar och vinglas. Eller är det möjligen så att uppvisningarna inför väljarna i medierna och talarstolar i mycket är skenfäktningar.
Sverigedemokraterna är oförutsägbara också i Riksdagen, ibland röstar de med den rödgröna regeringen, ibland med den alltmer splittrade alliansen. Stefan Löfven har bara hunnit halvvägs med att hyvla av ena sidan i sina upprepade tal om ”rötterna i politiken”, han har ju till och med en f d kommunist i regeringen. Och vänsterledaren Jonas Sjöstedt, f d extremkommunist som Löfven gör sig beroende av för att få majoritet, såg inte alls så argsint ut som han alltmer gör i TV-rutan, reformerad som han är.
Statsministerns regeringsförklaring var så utslätad att den nästan hade kunnat hållas av en borgerlig statsminister. Allt skulle bli bättre, i några fall med nya miljarder, men inte mycket om hur det ska gå till. I stort sett allt konkret har ju regeringen droppat ut i förväg.
Det går bra för Sverige ekonomiskt just nu, rentav lysande om vi jämför med övriga Europa och världen runt om. Visst finns det hotande tecken i skyn. Men näringslivet ska uppmuntras via ”fördjupade samtal” med regeringen om kompetens och utbildning.
Ja, det var en riktig fest i Riksdagen idag med undantag för Löfvens andra beskrivning av tillståndet i landet: Hedersvåld, rasism, tiggandet, skjutningar, bilbränder, knarkhandel, organiserad brottslighet, ”blåljuspersonal” som måste skyddas, terrorismresor, terrorismutbildning, bostadssegration, långtidsarbetslöshet. Men allt ska åtgärdas, lovade statsministern.
En rimlig gissning är att den politiska debatten återgår till det gamla vanliga, små motsättningar i konkreta frågor blåses upp som om de avgör Sveriges väl och ve. Men egentligen är det bara på marginalen som regering och riksdag ändrar verkligheten.
