Det är bra att Riksrevisionen nu tar fatt i och granskar Riksbankens hantering av inflationsmålet, alltså att prisökningarna ska ligga på 2 procent årligen i genomsnitt över tiden.
Målet beslutades av Riksbanken i januari 1993 efter den svåra finans- och fastighetskrisen att gälla från år 1995. Då hade konsumentpriserna stigit med ca 11 procent under 1990, därefter 8 procent 1991, för att kraftigt gå ned till 2 procent under 1992. Därefter har ökningstakten mestadels legat klart lägre.
Rekordet var de tolv månaderna fram till februari 1991 med 13 procents inlflation.
Två av de viktigaste förklaringarna till den nästan obefintliga inflationen är lägre priser på importen från främst Kina och övriga Sydostasien samt digitaliseringen, alltså rationaliseringen i näringslivet. Det verkar minst sagt underligt att Riksbanken ska kämpa mot dessa två krafter som gynnar konsumenterna, alltså hela folket, med finansiella operationer för att öka inflationstakten.
Visst kan det vara riskabelt med näst intill nollinflation som lätt kan övergå i deflation, prissänkningar. Sådana leder normalt till minskad investeringsvilja i näringslivet. Därför kan det vara tryggare med en lätt inflation, några tiondelar eller en enstaka procent. Men Riksbankens mål på 2 procent är tillhöftat och har visat sig överspelat.
Svenska folket har ju fått större köpkraft genom hyggliga löneökningar på ca 3 procent och samtidigt låga priser.
Den samlade ekonomiska klokskapen i Riksbankens direktion har i åratal visat att man där vet lika lite om framtiden som aktieanalytiker, politiska kommentatorer om kommande (brittiska) valresultat och alla vi andra när vi gissar med osäkra opinionsyttringar som bristfälligt underlag.
Sveriges inflation på 0,2 procent fram till mars avviker knappast märkbart från den i våra viktigaste handelsländer. Enligt The Economists senaste tabell hade euroländerna och USA minus 0,1, Schweiz minus 0,9 procent, Danmark plus 0,6 procent, dock Norge 2,0 procent.
