Trafiken är ett kaos. Det finns bara en lugn komponent. Det är korna. De står stilla eller så rör de sig sävligt. Lugnast av alla är de stora tjurarna som varken ägnar en blick eller viker en tum för långtradare, bilar eller mindre ettrigare fordon på motorvägen.
Vi kör på Delhi-Mumbai motorvägen. Hur länge har den här motorvägen funnits? ”Fem år. Tre dagar har blivit 18 timmar.”
Motorväg betyder inte att alla fordon, färdmedel och djur från den gamla landsvägen inte skulle finnas kvar på asfalten. Vägen man samsas om har bara blivit bredare.
Flyter trögt, likt Ganges. Bilarna framför oss svänger, bromsar och accelererar på för mig oväntade sätt. Kor, getter och hundar dyker upp. Och sedan kameler, traktorer och en elefant. En överraskande grop. Modiga fotgängare. Vägarbeten. Ett tillfälligt lager för cementsäckar. En ensam tjur. Ingen blir upprörd, alla jämkar och vi rör oss alla framåt.
Jag försöker gissa vad som ska hända till näst, men tippar fel gång på gång. Efter en timme ger jag upp. Trafiken här skulle vara ett uppenbart tema för ett datorspel. På köpet skulle man få tuta så mycket man vill. Inte aggressivt, bara som en säkerhetsåtgärd. Texten på lastbilarnas kofångare bokstavligen uppmanar till det med stora bokstäver. ”Horn, please”. Snälla tuta.
Efter tre timmar utan att ha sett en polis ställer jag den för mig uppenbara frågan. Chauffören tittar förvånat på mig ”Det finns aldrig poliser på den stora vägen.” Ingen förklaring följer.
En Modi, en röst. Sedan den åttonde november är ekonomin och vardagslivet i ett likadant kaotiskt tillstånd som trafiken på motorvägen. Premiärminister Modi tröttnade på den långsamma beredningen och gjorde ett blixtbeslut. Över en natt blev större delen av landets sedlar ogiltiga. Officiellt handlar det om att bekämpa korruption.
Begränsningen för uttag från bankautomater är 2 000 rupier (cirka 30 euro) per bankkort. Samma begränsning gäller bankuttag. En massiv informationskampanj pågår i media och i vardagen. Det finns en plansch också på bensinstationen. Nyckelorden är digitala betalningar och betalkort. Ett moderniseringsexperiment på världens största demokrati med 1,25 miljarder människor som försökskaniner pågår.
Alla kontanter ska deponeras på bank. Annars kan man inte byta till nya sedlar, som det dessutom är brist på. Har man över 250 000 rupier (cirka 4 000 euro) i kontanter så får man försöka förklara hur man kommit över pengarna.
Summan verkar i mina ögon inte stor, men min chaufförs åsikt är klar. ”Statstjänstemän och politiker har sådana pengar. Inte vanligt folk.”
Värt försöket, kanske? Jag talar med de människor vi möter. Chaufförerna, butiksägarna, värdshusvärdarna, penningväxlarna, lokala familjer på vintersemester och en del universitetsstuderanden. ”Det är plågsamt, men nödvändigt.” ”Det råder delade meningar, men jag tycker detta måste göras”, ”Kongresspartiet försökte göra alla fattiga rika, men Modi gör oss alla fattiga. Jämlikhet och demokrati. Ha, ha. Nej, nej, nej. Detta var inte en bra idé”. ”Black money out – it’s good.” ”2,5 timme i kö till bankautomaten är en plåga, men detta är ju bara tillfälligt. Man har ju gjort samma sak i alla länder någon gång, i Ryssland för några år sedan, i USA för länge sedan.” ”Det första dagarna var vi i chock, men det ordnar sig.”
Åsikterna går isär, fakta och fiktion blandas, men överraskande nog verkar ingen allvarligt motsätta sig. Samma accepterande attityd som i trafiken gäller trots det överrumplingen. Den allmänna uppfattningen är att detta kan vara en bra idé, åtminstone värt försöket. De flesta andra kan leva med beslutet, trots lite knorr.
Premiärminister Modi kan trots allt ha läst landets majoritet rätt. Han tittar lugnt från alla affischer. Som en tjur mitt på den ekonomiska motorvägen.
Stefan Björkman text & foto
