Som en före detta brittisk skolpojke, jurist, bankir och Londonbo har jag fortfarande starka band till Storbritannien, även om jag inte bott där sedan 1972. Jag har följt med händelserna i Storbritannien under närmare 60 år och sett hur samhället alltmer fördummats – men de faktiska kostnaderna för denna stupiditet har aldrig avslöjats så bjärt som i dag.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans, infrastruktur och klimatförändring.
För någon vecka sedan hade jag tillfälle att tillbringa en vecka i London, i Essex (strax nordost om huvudstaden) och i Sussex i södra England. I London träffade jag kollegor på Inner Temple där jurister och domare lever sitt traditionsbundna liv fördjupade i rättsvetenskap. I Essex och Sussex träffade jag byggarbetare, mediefolk, pubägare, universitetsstuderande och lärare. Det var en mångskiftande skara människor, allt från rikt folk till relativt sett fattiga, från den högutbildade och privilegierade klassen till människor som slutat sin skolgång vid 16 år och därefter haft Daily Mail och The Sun som primär andlig spis.
Däckad demokrati. De jurister jag träffade representerade två vitt skilda åsiktsläger i brexit-frågan. ’Vänsterfolket’ ansåg detta referendum vara en stor demokratishow, och att Mrs. May inte har någon rätt att stoppa brexit-processen, eftersom lämna-EU-rösterna var ett demokratiskt uttryck för majoritetens vilja. En jurist hävdade att det var de brittiska väljarnas grundlagsenliga rätt att driva igenom detta.
De traditionsförankrade juristerna å sin sida menade att folket (varmed de avsåg majoriteten) var felinformerat och hade serverats lögner av grupper med egna intressen att slå vakt om: nationalistpolitiker och affärsmän, som Mr. Farage (tidigare förgrundsgestalt för Ukip, numera kommentator vid Fox News och radiopresentatör) och Mr. Murdoch, en mångmiljardär som gör pengar på att sprida ’alternativa’ Trump-artade fakta via sina tabloidtidningar.
Emellertid var juristerna överlag överlyckliga över det konsultationsarbete skilsmässoprocessen från EU kommer att ge dem. En del kan emotse över 1 000 euro i timmen under många fakturerbara veckor. Det betyder att de kommer att kunna ha kvar sina dyra bilar och villor i Frankrike och Italien utan att behöva oroa sig över huruvida deras hemland verkligen förblir en del av Europa.
Indoktrinering. Jag träffade också många ’män och kvinnor på gatan’, vanliga vardagsmänniskor som får klara sig på anspråkslösa löner och pensioner. De flesta av dem läser de två anti-EU-tidningarna jag nämnde ovan, eller inga tidningar alls. De är därmed enkla måltavlor för Fox och Sky News, likaså kontrollerade av mediemogulen Murdoch, en stor vän av Mr. Trump. Dessa människor hade ingen personlig åsikt om brexit, de bara delade en nästan religiös övertygelse (som de matats med i årtionden av indoktrinering) att Storbritannien har dragits vid näsan av fransmännen, tyskarna och EU – och att England som ett suveränt land som vann kriget borde tillåtas frigöra sig från dessa lurendrejare och rövare.
De hade inga fakta som stöd för sina påståenden och de var inte alls intresserade att diskutera frågan utförligare. Fördumningen inom politiken och underskattandet av kunskap och evidensbaserat beslutsfattande har lett till att korv, rostbiff, fotboll, chips, öl och tobak har högre prioritet än politik, ekonomi och social sammanhållning. Dessa väljare är övertygade om att alla invandrare, undantagandes deras egna grannar, lever gratis på brittiska skattebetalares pengar, förser Isis med nya frivilliga och försöker ändra det sätt på vilket britterna vill leva sitt liv i England.
Rule Britannia. Också den tredje största gruppen jag träffade, ägare till små och medelstora företag, klagade över EU. De vill ha brexit, och använder nästan samma argument men med starkare betoning på krav att förbjuda eller starkt begränsa moskéer och utlänningar, för att ’de inte är brittiska’.
För mig verkade det konstigt att ingen jag talade med insåg att brexit kommer med en jättestor prislapp. Allmänheten ignorerar det faktum att Storbritanniens BNP kommer att dala då nya tariffer tas i bruk, medan hälsovård, jordbruk, restauranger, industri, handel och butiker alla kommer att rensas på invandrararbetskraft, sannolikt utan att ersättare är att vänta från den självgoda, oupplysta majoriteten av infödda britter. Liberala elitmedier som Financial Times, The Economist och The Guardian, ypperliga och välinformerade tidningar, flaggar rött om detta dagligen, men de läses inte av den stora allmänheten.
Priset för folkets dumhet – för kompakt dumhet är det fråga om – blir enligt beräkningarna en nota på över 60 miljarder euro att betala till EU över en tioårsperiod, plus en stor nedgång i landets BNP. OECD räknar med att detta kan krympa de brittiska enskilda hushållens köpkraft med 3 000–5 000 euro per år. Det är en massiv kostnad, och visar tydligt priset på samhällets fördummande som följd av årtionden av anti-EU-propaganda i tabloidpressen.
Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Skriftly!
