Vid 89 års ålder avgår Wallenberg formellt som ordförande i familjestiftelserna, de som genom årlig miljarddonation är skattebefriade och bidrar till att familjen kan behålla makten i sitt omfattande företagsimperium. Första gången han uppträdde för oss några ekonomijournalister var 1983 i Washingguyton då vi skulle träffa president Reagans finansminister Donald Reagan i samband med 200 årsjubiléet av de svensk-amerikanska handelsförbindelser.
Pappan Marcus Wallenberg hade avlidig t året innan och Peter W var inte särskilt välsedd i näringslivet, inte heller tidigare av hans far. Allmänt tippades att Volvochefen Pehr G Gyllenhammar skulle ta över efter den avlidne MW, Volvo hade ju av honom redan fått köpa 25 procent av Pirres älsklingsbolag Atlas Copco och Stora Kopparberg.
I Washington stegade Electrolux-chefen Hans Werthén fram liksom Curt Nicolin i ABB och ett tiotal ytterligare av de ledande svenska företagscheferna och hälsade som välkammade skolgossar på finansminister Regan. Peter W kom fram och fick en stor kram av finansministern, som tidigare varit chef för den över världen kända bankirfirman Merrill Lynch. Jag tyckte mig märka att Pirres anseende stärktes betydligt efter detta bland hans svenska direktörskollegor som sedan slöt upp bakom honom. Året efter köptes Volvo ut ur Wallenbergsfären och Pirre har sedan dess till idag varit obestridlig ledare med sista ordet.
När han för drygt tre år sedan skulle hålla sitt som de sades sista anförande ”Från gruvkarl i Sydafrika till internationell finansman” inträffade följande, vilket jag skrivit om i en krönika på Sydsvenskans ledarsida, men först lite bakgrund:
