PM Georg Henrik Wrede är ny vd för Samfundet Folkhälsan. Han kommer från Undervisnings- och kulturministeriet och har tidigare varit direktör för Mannerheims barnskyddsförbund samt avdelningschef och verksamhetsledare vid Folkhälsan.
Folkhälsan samarbetar med startupföretaget Gonio VR med spel i virtuell verklighet för äldre personer. Vad har ni lärt er av samarbetet?
Danska Gonio VR har utvecklat hjälpmedel inom fysioterapi i spelform. Personer på 80+ är knappast den första målgruppen man tänker på för spel, men den nya tekniken kan användas för att göra fysioterapi mera självständigt. Om vi var ute efter tidsfördriv kunde vi köpa vilken konsol som helst, men här ligger fokus på rörelse i form av att plocka svamp eller bygga något. Samarbetet med Gonio VR är ett bra exempel på hur ett modernt företag kan försöka hitta nya möjligheter där tekniken tjänar ens syften. Japan har gått långt med robotik inom äldre- och barnomsorg. Även i Finland bör vi effektivisera processerna, men jag tror inte att vi kommer att ha robotar som sköter barn på dagis. Vi kan ändå inte ha skygglappar bara för att vi är i en människonära bransch. Om robotik kan förbättra processerna kan vi använda den tid då människor möts till de rätta sakerna.
Folkhälsan har ett eget forskningsinstitut, känner folk till vilken forskning där görs?
Få känner till att vi har ett av de största privata forskningsinstituten i Finland, med 160–200 forskare i väldigt nära samarbete med Helsingfors universitet. En hel del av forskningen gäller genetik och går inte direkt att omsätta i praktiska åtgärder, men vi har också forskning inom dagis och kostfrågor där resultaten utnyttjas i vårt hälsofrämjande arbete. Orsaken till att vi forskar mycket i genetik är att vi har fått donationer till vissa ändamål. Folkhälsan kan verka vara en stor och förmögen organisation, men folk kanske inte tänker på att medlen i vissa fall är ganska bundna. Har vi pengar för en viss typs forskning utesluter det inte att vi samtidigt kan vara i behov av stöd från andra för annan verksamhet. Det är motiverat att sälja Luciamärken och majblommor för att få in pengar för sådan lokal verksamhet som vi inte har fått donationer för. Vi kör med ett enda varumärke vilket är en utmaning och en styrka. Folkhälsan är Folkhälsan och vi vill inte att människor gör skillnad oberoende om de menar den lokala föreningens simskola, ett gruppboende inom Folkhälsan Välfärd Ab, en idrottsutbildning inom Folkhälsan Utbildning Ab eller forskningen vid forskningscentret.
Kommer Folkhälsan att fortsätta vara en allmännyttig aktör, eller tvingar vårdreformen till mer affärsmässigt tänkande?
Allt som gäller vårdreformen blir ett filosoferande kring om, när och i vilken form den kommer. Vi har som utgångspunkt att det inom en överskådlig tid kommer en reform som ökar valfriheten. I praktiken betyder det antagligen att vi i stället för att som nu vara med i upphandlingar som kommunerna gör går till en modell där kunden själv väljer, och det ändrar totalt på spelets regler. Ska man övertyga X antal personer om att vilja bo hos oss är det kanske en bättre situation än att vara med om en upphandling där någon sätter siffror mot varandra och väljer en av producenterna. Det kan i fortsättningen bli vår konkurrensfördel att vi är inte är ett vinstdrivande företag, utan är en allmännyttig förening som har mötet mellan människor djupt i våra rötter. Samtidigt har vi har ett enormt förtroendekapital, och måste verkligen stå upp för det vi lovar i vår marknadsföring.
Kommer Folkhälsan att samarbeta med privata vårdbolag som strävar efter att göra vinst?
Jag ser inga hinder till att vi samarbetar med det privata, om vi hittar lösningar som fungerar. Det är principiellt stora skillnader mellan oss som är allmännyttiga och ett bolag som ska ge vinst till investerarna. Vi kan inte rusa in i ett samarbete enbart för att vi båda har service på svenska, vill ha hög kvalitet och vara kundcentrerade, utan att ha en gemensam syn på om det ska bli överskott. Vi måste vara väldigt försiktiga i dessa frågor för vissa saker är inte till salu för oss.
Hur kan man framöver garantera vård på svenska i alla delar av Svenskfinland?
Då man talar om tjänster där det finns en marknad ska vi inte bygga ett monopol, de som vill ha service på svenska ska ha samma möjlighet till valfrihet som alla andra. Men i vissa fall är antagligen de kundgrupper vi talar om så små att det inte är intressant för någon att kommersiellt erbjuda tjänster, till exempel om det i hela landet finns endast ett fåtal personer med en viss funktionsnedsättning. Då handlar det inte om konkurrens utan om att organisera det så att dessa människor får den service, på svenska, som de har rätt till. En fungerande princip i många andra sammanhang har varit att det offentliga måste se till att vissa funktioner finns också på svenska, och sedan kan vi ha tillägget av marknadskrafter där det passar in. Jag tror däremot att de verkliga hotbilderna för vård, omsorg och service på svenska inte handlar om vårdreformen utan om tillgången på personal, och om större frågor som utbildningsmöjligheter och attraktionskraft i branschen. Om vi löser en tuff demografisk situation med invandring måste vi noga fundera på hur vi får invandrare att vilja lära sig svenska och på hur välkomnande och konkurrenskraftigt Svenskfinland verkar vara.
Vilka krav ställer vårdreformen på medborgarna, som förväntas vara aktiva och shoppa runt?
En väldigt viktig princip är att alla har rätt till valfrihet, oberoende av kapacitet. En del människor behöver väldigt mycket stöd för att få det som är rätt för dem, men de har också rätt att fatta de val de har kapacitet för. Ett av problemen med valfriheten är vilken insyn man förväntar sig att kunden ska ha. Social- och hälsovården kommer väldigt nära in på människan, graden av specialisering är hög och de som utför tjänsterna har ofta ett kunskapsövertag. Vi måste säkerställa att inte de som är mest utsatta sätts i en position som inte är godtagbar.
Text: Heidi Furu
