Euforin har ersatts av eurofobi. EU behöver nollställa kompassen.
Tidigt 1990-tal: euro-optimism, rentav ’eurofori’ inom Europa. Västerländsk frihet och demokrati segrar i kalla kriget, Sovjet kollapsar, Tyskland återförenas. Fred och stabilitet, fri rörlighet och handel. Ett segerrusigt Europa expanderar med stormsteg, en gemensam valuta kröner verket.
Men vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.
Federalisten Altiero Spinellis federalistiska dröm skadesköts då fransmän och nederlänningar avslog förslaget om en Europeisk konstitution 2005. Det irländska folket förkastade Lissabonfördraget 2008, men tvingas rösta igen, tills det röstat ”rätt”.
Tidigare euroskeptiker med Margaret Thatcher i spetsen var liberala och strävade efter lägre skatter, en fri marknad och mindre överstatlig inblandning. Dagens euroskepticism talar mindre om demokratiunderskott och bygger snarare på reaktionär, inåtblickande nostalgi.
Det är lätt att vara politisk idealist då man innehar sitt ämbete under en stor finansbubbla. Regeringar står rådvilla och rädda inför en polariserad väljarkår. Ekonomin hostar, det brinner vid Europas gränser, den ryska björnen har vaknat ur sitt ide och på hemmafronten har missnöjespartierna på höger- och vänsterkanten vind i seglen.
Rädslan dominerar: inrikespolitiken har inte återhämtat sig från chocken i EU-valet 2014 där populisterna kammade hem 40 % av rösterna i Grekland, 28 % i Storbritannien, 27 % i Italien och Danmark, samt 25 % i Frankrike. Europas framtid kantas av minor: blir det valseger för Marine Le Pen
eller Podemos? Då står Hades portar öppna.
De brokiga populistpartierna i Grekland, Frankrike, Spanien och Italien har drag av antikapitalism och/eller flörtar öppet med auktoritära, främlingsfientliga tendenser. Storbritannien och Sverige går bättre ekonomiskt än de flesta euroländerna (trots hem-odlad högerpopulism).
För att överleva måste Europa återuppfinna sig självt, kommunicera en inspirerande och samlande vision. EU kan inte rida på gamla meriter, fred och stabilitet tas för givet.
Botemedlen är välkända: tillväxt, bättre konkurrenskraft och fler jobb. Ingen verkar dock veta hur. Sydeuropa lutar mot protektionism och slapphänta statsfinanser; Nordeuropa med Tyskland i spetsen ser disciplin och öppen konkurrens som frälsaren. Den farsartade hanteringen av Ukraina-, Greklands- och flyktingfrågorna har avslöjat kulturella, historiska, geografiska och ekonomiska splittringar.
Eurofilernas dröm om en integrationens snöbollseffekt har kommit på skam.
Etablerade partier agerar brandsläckare, tiden räcker inte för proaktivitet. Populisternas megafoner fyller det tomrum som etablissemangets tystnad lämnar. Där samtalet saknas, uppstår enfald.
Apatin slår in då valet står mellan teknokrater och populister. EU saknar fortfarande sanna politiska partier, en verklig regering och en äkta offentlig diskussionssfär.
Mardrömmen kring den grekiska stats-ekonomin samt den inflammerade immi-grationsfrågan överskuggar kontinenten för en oöverskådlig framtid. Regeringar intresserar sig för det egna landet. ”EU” kan göra som det vill, själv ska man bära minimalt ansvar.
Attitydklimatet förvärras av att Tyskland demoniseras, relationen långivare-skuldsatt tär på solidariteten och den fransk-tyska alliansen slits i fogarna. Vinnarna är Ryssland, samt demagogerna och extremisterna som agerar ventil för missnöje – men som själva saknar en framtidsvision.
Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.
