För tredje gången på drygt ett halvår har jag varit på seminarier arrangerade som födelsedagspresent till 70-åringar med ett långt och intressant professionellt liv, betydligt mer värdefullt för jubilaren än om vi skramlat ihop till en ny golfvagn.
I fredags var det tidningen Affärsvärldens tidigare chefredaktör Ronald Fagerfjäll, som också varit korrespondent för tidningen i Paris, skrivit flera böcker om Sveriges industriella utveckling, framför allt dess entrepenörer och på senare år ledarskribent i Dagens Industri.
Bland åtta föredrag i Wallenbergsalen på Näringslivets Hus i Stockholm visade Fjärde AP-fondens VD Mats Andersson hur aktiemarknaden i Sverige vuxit. 1979 var det totala börsvärdet på Stockholmsbörsen 51 miljarder kronor, nu drygt 6 100 miljarder, bolagens utdelningar har vuxit från 2 till 170 miljarder, Stockholmsbörsens omsättning från 4 till nästan 3 700 miljarder. (Om vi justerar för inflationen, dividera dagens siffra med 3,5 så blir det ändå en fantastisk utveckling.)
Tre verkstadsindustrier hade högst värde, Ericsson och Electrolux vardera 2,2 miljarder, Sandvik 1,9 miljard. Idag är det Astra Zeneca 773, H&M 584 och Nordea 435 miljarder.
1979 var den utländska ägarandelen av Stockholmsbörsens alla bolag mindre än en procent, idag över 40 procent.
Monica Renstig var 1979 den första kvinnan på Affärsvärldens redaktion, hon visade andelen kvinnor av de som tog akademiska examina 1994 respektive 2012: totalt har kvinnorna ökat från 61 till 65 procent, bland civilekonomer från 30 till 51 procent, civilingenjörer 10 till 28 procent, jurister 45 till 59 procent.
Sverige har dock låg andel kvinnliga VD:ar i stora bolag, ca 4 procent, jämfört med Hollands och Rumäniens 10 procent och Serbiens 17 procent.
Med tanke männens högre löner och fler chefsposter återgav en av deltagarna den tankeväckande framtidsutopin: ”Riktig jämställdhet har vi först när lika många mediokra kvinnor som mediokra män är chefer.”
