Jag har nu arbetat i sju månader för vad jag gärna kallar en startup-myndighet. Inte ens ett år tidigare hade verket för finansiell stabilitet, eller RVV från det finska Rahoitusvakausvirasto, inlett sin verksamhet från tomt bord. Det har inte funnits någon myndighet som haft mandat eller de nödvändiga verktygen att hantera icke-livskraftiga banker som man inte kunnat, eller vågat, sätta i konkurs eftersom inverkan på andra banker, finansmarknaderna eller samhället skulle ha varit så stor.
Hanna Westman är chefsekonom och krishanteringsexpert vid Verket för finansiell stabilitet.
Ingen har tidigare skrivit planer för hur man kunde gå tillväga ifall det krisar till sig. Ingen har tidigare riktigt funderat på vilka förändringar som borde göras i förebyggande syfte så att resolution också av en stor och systemviktig bank ska vara möjlig i alla lägen. Det har heller inte funnits verktyg för att se till att även investerarna tar ansvar för en fallerande banks förluster.
Planerar för krisveckoslutet. Vi jobbar målmedvetet både nationellt och som en kugge i den gemensamma resolutions-mekanismen inom bankunionen med att definiera processer och manualer dels för hur resolutionsplanerna ska utformas och dels för hur vi ska gå tillväga då det är sannolikt att en bank kommer att fallera. Bland annat måste vi ha en klar bild av hur vi får till en första värdering av bankens tillgångar och skulder och hur vi besluter om hur mycket skulderna måste skrivas ner eller konverteras till eget kapital så att banken, eller den omstrukturerade delen av denna, är tillräckligt kapitaliserad efter krisveckoslutet. Samtidigt som processerna ännu lever är arbetet med de första resolutionsplanerna i full gång och dialogen med bankerna som stöder oss i detta arbete med information och analys är aktiv.
Dessutom sker det ännu ändringar i regelverket som styr vår verksamhet. I slutet av november publicerade Europeiska kommissionen sitt förslag på hur den nuvarande banklagstiftningen borde revideras. För oss på RVV är förändringarna till direktivet om återhämtning och resolution av banker och förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen som berör resolutionsmyndigheterna i bankunionen de mest relevanta.
Skattebetalare ska skonas. Främsta orsaken till att en revidering görs trots att denna lagstiftning godkändes så sent som 2014 och helt nyligen implementerades i nationell krishanteringslagstiftning, är att G20-länderna för ett år sedan beslutat att de cirka 30 globalt systemviktiga kreditinstituten ska uppfylla ett minimikrav på ”total förmåga att absorbera förluster” (TLAC). Syftet med TLAC är det samma som det krav för kapitalbas och kvalificerade skulder (MREL) som redan tagits i bruk i Europa. Man vill säkerställa att det är möjligt att se till att både aktieägare och investerare i skuldebrev bär ansvaret för en banks förluster, inte staten.
De två kraven ser lite olika ut och Kommissionen har nu gjort sitt förslag på hur dessa kunde sammanjämkas. TLAC-minimikravet kommer att gälla de 13 globala systemviktiga kreditinstituten i Europa, medan MREL-kravet ställs på alla andra banker. TLAC-minimikravet på 18 procent av riskvägda tillgångar och 6,75 procent i relation till den totala exponeringen beräknad på samma sätt som i bruttosoliditetskravet, är samma för alla 13 banker. MREL-kravet kommer fortsättningsvis att vara bankspecifikt och beroende av den resolutionsstrategi resolutionsmyndigheten anser vara mest lämplig. Definitionen på vilka skuldebrev bankerna kan använda för att fylla kraven har klarlagts. Dessutom vill Kommissionen skapa en helt ny klass av skuldinstrument i insolvensprioritets-ordningen för att underlätta bankernas emittering av förlust-absorberande skuldebrev.
På rätt väg. I samma veva har banklagstiftningen också i övrigt genomgått en översyn där brister och motstridigheter identifierats. På basen av den föreslår Kommissionen myndighetsrapportering av MREL och att resolutionsmyndigheterna snabbare ska kunna ingripa ifall det ser ut att en bank inom snar framtid inte längre kommer att uppfylla MREL-kravet. Diskussionen om vad bankerna borde publicera så att investerarna har tillräcklig och ändamålsenlig information fortgår dock.
Förändringsförslaget är nu i Europaparlamentets och Rådets händer. När de beslutat om sina ståndpunkter ska dessa och Kommissionen komma överens i trilogen (informella förhandlingar mellan Europaparlamentet, ministerrådet och kommissionen). Intensiva förhandlingar är att vänta. Så det lär ännu ta ett tag innan vi ser det slutliga lagpaketet. Men vi har i alla fall fått en hänvisning till i vilken riktning vi är på väg.
