För tio år sedan, år 2009, var “Sociala medier” mitt årstema för kolumner i Forum. Jag kände mig lite som en pionjär, och trodde jag skrev i det godas tjänst. Utgående från mina erfarenheter från MySQL AB, leverantören av databasmotorn i de flesta av dåtidens sociala nätverk, föreslog jag för Forums dåvarande chefredaktör Patrik Lindfors att vi skulle smälla upp ett nätverk riktat till Forums läsare. Han samtyckte. Vi prövade på både Facebook och Linkedin, av vilka Facebook tog fart kvickt, men redan efter någon månad blev omkörd av Linkedin. Ömsint omvårdnad från Patriks sida fick Affärsnätverket Forum att växa till Finlands femte största Linkedin-grupp.
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
Backspegelns döda vinkel. Mina spalter år 2009 präglades kanske inte enbart av framsynthet och pionjäranda, utan av naiv prutthurtighet. Jag förutspådde bland annat att majoriteten av Forums läsare vid det här laget skulle köra geodata-aktiva appar som meddelar vilka kompisar som också just nu rör sig på Stockmann eller Fazer. Det som är tekniskt möjligt, kommer också att slå igenom, verkade jag tro.
I backspegeln sett förbisåg jag två väsentliga punkter: Aktörernas egennytta och människans svagheter. För det första ställde jag inte frågan cui bono (till vems gagn?), för det andra tänkte jag inte på hur långt de flesta av oss är beredda att gå för att få känslan av att höra till en viss grupp, och att vara omtyckta i denna grupp.
Historiens största gratislunch. Låt oss ta gratislunchen först. Den fanns förstås endast i skenbar form. Jag ägnade år 2009 endast en flyktig tanke till varför Facebook är så snälla att de tar på sig bördan att visa mina fotoalbum till mina kompisar. Jaja, riktad reklam, men är det inte bättre att jag får reklam för sådant som jag intresserar mig för, än för onödigheter?
Idag vet vi givetvis svaret. Internetjättarna har klämt åt oss rejält. De har kammat hem lejonparten av det ekonomiska värdet skapat av nätverkseffekten, med fatala följder för en rad andra aktörer. Reklamintäkterna har flyttat från nationella medier till nätet. Folk tittar inte på tv, de surfar. Folk är föga beredda att prenumerera på tidningar, utan väntar sig få information gratis på nätet.
Och information gratis på nätet, det får vi ju, fast tendentiös sådan, eller fullständigt felaktig. Inte i min vildaste fantasi hade jag 2009 föreställt mig en amerikansk president som använder sociala medier 2019 på en mognadsnivå jämförbar med Busiga Pojkarnas framfart på lågstadiets skolgård.
Klanmentalitet. Därmed är vi framme vid grupptillhörigheten. Sanningen är inte längre viktig, inte heller den bildade debatten, analysen eller eftertanken. De sociala nätverkens intäkter är proportionella mot tittartiden, som i sin tur drivs av vad vi vill titta på. Vi vill titta på sådant som förstärker våra egna åsikter, som upprör oss, eller som de facto gör oss avundsjuka. Vi vill få oss själva att framstå i så god dager som möjligt, och delar därmed med oss en skev bild av oss själva. En glansbild som distraherar vår näromgivning, oförtjänt av den uppmärksamhet den får.
Botemedlet? Gå tillbaka till gamla nordiska värderingar. Allmänning och allemansrätt. Talko. Andelslag. Låt inte påven i Rom äga sanningen och förvalta all egendom, utan lyssna till IT-världens Gustav Vasa – skaparna av Creative Commons. Låt inte Facebook sko sig på nätverkseffekterna som rättmätigt tillkommer oss alla, eller Disney spontanprivatisera vårt gemensamma kulturarv. Låt Open Street Map förvalta geografisk kunskap om Finland och resten av världen, i den mån staten inte gör det. Låt Andelslaget Wikimedia förvalta kulturarvet, och göra det allmänt tillgängligt.
Informationen vill vara fri. Jag kör ofta med exempel från min närmiljö i Nagu. Facebook har en fantastisk grupp, ”Då Nagu var Nagu”, som svetsar ihop oss med klockarkärlek för Nagu. Vi får lära oss om krogen som givit Krogströmmen sitt namn, om vem den Blöman var som gav Blömansfladan sitt namn (för utbölingar: vattendraget vid Nagu gästhamn). Hurra! Men hur gör vi kunskapen tillgänglig för allihop? För dem som en vacker dag vill klara sig utan Facebook? Mitt svar är: Wikipedia. Den informationen är fri. Den får användas fritt. Den är väl strukturerad. Den är tillgänglig för alla. Den är trovärdig, för den granskas och felen rättas till.
Jag hoppas att vi skulle få till stånd en medvetenhet om vikten av att förvalta informationen på ett sätt som motsvarar våra egna intressen som företagare, privatpersoner, och medborgare i Finland. Jag hoppas att central information om Nagu skulle förvaltas av ett andelslag som har Nagus bästa för ögonen. Inte Mark Zuckerbergs bästa.
