Makro och mikro, kropp och själ – de utgör en helhet. Både inom finans och inom medicinsk forskning. Det vet Jannica Fagerholm, vd för Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse.
Jannica Fagerholm är vid sidan om ”Kobbe” Bergh och ”Toffe” Taxell en tungviktare inom de finlandssvenska organisationerna.
”Är jag en stiftelsetant?”, skrattar hon. ”Det är ju det jag inte vill vara. Jag upplever att jag har nätverk åt många håll: placeringsbranschen, Sverige, kvinnonätverket Diamanten, scouterna … Jag landar inte enbart i en fålla.”
Det är dock inte därför som Forum träffar henne en vinterförmiddag. Medan vi utför intervjun och dricker isländskt kanelkaffe yxar regeringen i medlen för forskning och utbildning. Välfärdssamhället bågnar under sin egen tyngd, ansvaret landar hos tredje sektorn och på privata donatorer. Här bjuder Fagerholm på fräscha synpunkter. Men mer om det senare. Vem är denna kvinna, med lång erfarenhet från näringslivet och ett mångårigt ideellt engagemang i stiftelse- och högskolevärlden?
”Min karriär fick en lite udda start. Under studietiden jobbade jag mest på den ideella sidan: Hanaholmens kulturcentrum, Kulturfonden, Svensk Ungdom. Sen fattade jag beslutet att det är näringslivet som gäller.”
Så föddes barnen och Fagerholm stannade hemma i ett par år medan hon skötte ekonomiförvaltningen i makens färska bolag.
Tillbaka till det ideella. ”Min första arbetsplats var som julhjälp i Winters leksakshandel, som ägdes av Gyllenbergs stiftelse. Cirkeln har slutits”, skrattar Jannica Fagerholm, som tillbringade 20 år i den renodlade finansvärlden.
Mognar för stora scenen. I krisens år 1990 började Fagerholm som ”ung och grön” på planeringsenheten vid Sampo – på den tiden ett renodlat försäkringsbolag med bas i Åbo. Där jobbade hon i åtta år som controller, chef för ränteförvaltningen och ansvarig för livförsäkringsbolagets placeringar.
”Det var en dynamisk organisation, man började för första gången tala om placeringspolitik och långsiktiga placeringar.”
Det var också en märklig tid: Sampo hade omvandlats från ömsesidigt bolag till ett aktiebolag med en stor placeringsegendom. Marknaden stormade, placerarna måste hålla tungan rätt i munnen.
”Man insåg behovet av bättre buffertar och planering för att gardera sig mot risker och kriser – långt innan den reglering vi ser idag.”
Sampo var en bra skola. Sak-, livs-, pensions- och återförsäkring fanns inom samma bolag. Senare separerades pensionsbiten till egna enheter.
”Jag fick se på placeringar ur olika balansräkningars synvinkel, ur förvaltnings- och controllerperspektiv.”
Mentorskap. Tiden på Sampo gav en helhetsbild av hur stora organisationer leds.
”Jag blev tidigt chef för ett litet team. I dag präglas arbetslivet av bredare specialistorganisationer, på den tiden var det mer hierarkiskt med lager på lager av chefer. Som controller blev jag sekreterare för ledningsgruppen och integrerad i allt som hände: värdepapper och andra placeringar, fastigheter och kundlån.”
Fagerholm betonar vikten av öppen dialog med chefen och tillägger:
”Det behövs sponsorer, människor som genuint kan hjälpa dig. Det må vara en chef, en äldre kollega eller någon som kan hjälpa dig ta nästa steg. Det handlar inte alltid om att vara bäst, utan också att om vara vid rätt plats vid rätt tillfälle, att bli synlig och komma i åtanke.”
Samtidigt bör var och en ge akt på glasväggar: hinder för karriärsteg åt sidan eller byte av inriktning.
”Detta blir allt viktigare då arbetslivet ska förlängas, och gäller också inställningen hos äldre arbetstagare, chefer och rekryterare, till arbetstagare som vill byta bransch.”
Läs hela artikeln i papperstidningen på pekplatta eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Skriftly!
Torsten Fagerholm text
Karl Vilhjálmsson foto
