I morse (måndagen den 16 mars 2020) sände jag två mejl till de två små organisationer jag ansvarar för (MariaDB Foundation och Projekt Fredrika). I hopp om att min tankemodell är tillämplig också i större dimensioner kommer här ett litet utdrag.
Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.
På obestämd framtid kommer vi att leva under exceptionella förhållanden. Men det finns ett liv både under och efter coronapandemin. Med detta mejl vill jag dela min uppfattning om hur coronaviruset påverkar vår organisation, hur vi stöder livet under corona, och hur vi bäst förbereder oss inför livet efter corona.
I svåra tider faller jag tillbaka på tankar och värderingar jag läst och grubblat över.
Först, J.K. Paasikivi. Han sade att grunden för all visdom är att erkänna fakta. I brist på fakta får det lov att duga med antaganden: De bästa medicinska experterna antar att 60–70 procent av alla européer får corona inom två år. Även om 80 procent har milda symtom och de flesta andra överlever, skulle Paasikivi klassa detta som synnerligen dåliga nyheter. Framtiden är alltid oviss, men så ovisst som det är nu har det inte varit under min livstid.
Sedan, Angela Merkel. Hon tänker alltid “vom Ende her”. Hon nystar bakåt och härleder nästa steg utgående från sluttillståndet. Sluttillståndet efter corona är det att livet går vidare, och det problem just vår organisation tacklar kvarstår i oförminskad form.
Så har vi Sauli Niinistö. Som komplement till allt fysiskt avståndstagande tar han fram emotionell närhet. Vilket fint begrepp! Via globaliseringen är det ofta långt till dem som står oss emotionellt närmast.
Till sist har vi Zenon, stoicismens grundare. “Lös de problem du kan fixa, lev med dem du inte kan påverka” är en stoisk grundpelare, men inte den enda som hjälper i coronatider. Att läsa hur stoikerna hanterar svåra tider är mer krävande än att se på kattvideor på Youtube, men mer uppbyggligt.
Sedan går jag in på konkreta åtgärder vi vidtar, för att försäkra oss om vår finansiella överlevnad, och vår emotionella överlevnad (vilket vi virtuellt måste lösa via it-verktyg såsom Whatsapp, Zulip, Zoom, Slack) samt hur vi anpassar målen till coronaparentesen.
Min tanke: För alla aktörer är det klokt att förbereda sig för livet efter detta. Förr eller senare ska vi igen bygga upp ett samhälle, som efter corona säkert inte blir helt likt det vi känner i dag, men som nog är värt att leva i.
Tills dess gäller det att minimera lidandet. Både det kroppsliga och det själsliga. Egna syrgasmasken på först, sedan hjälpa andra. Detta i samtliga våra roller, i yrket och privat.
Om ett år ska resurserna vara i möjligaste gott skick, och detta gäller framför allt arbetskraften, som ska bygga upp samhället igen. Bruttonationalprodukterna krymper under tiden med tiotals procent, av naturnödvändighet. Men en vacker dag behövs hotell och flygbolag, restauranger och konferensutrymmen, simhallar och idrottsarenor igen. Då ska infrastruktur och personal finnas kvar, även om de ligger i malpåse tills dess.
Jag funderar nu vad en enkel Forumkolumnist kan bidra med, i sin egenskap av Forumkolumnist. Inte mycket. Det är nog bäst för tyckare som mig att hålla käft, och lita på expertisen.
Men en sak vågar jag tycka till om, och det är medievanor. De som i dag ser ett behov att dela bilder av hyllor tomma på wc-papper, pizza eller pasta, vad gör de om en månad? “Här kom ambulansen efter tredje grannen. Är inte det hemskt?”. Om två månader, bilder från intensivstationen.
Spoiler alert: Många hemskheter kommer att hända världen över. Internet, speciellt Facebook, kan sprida “reality horror” av varierande hemskhetsgrad. Då talar jag inte ens om fake news, utan om innehållsmässigt korrekta nyheter. De har högt sensationsvärde, men deras effekt är nedbrytande. Många månader framåt kommer det alltid att finnas någon ort som mår riktigt illa. Om inte i Finland så i resten av Europa eller på någon annan ort vi bryr oss om.
Min vädjan: fingrarna bort från reality horror. Se inte på den. Och framför allt, sprid den inte själv.
Dela i stället dagens goda nyhet. Och varför inte framtidsdrömmar, om livet efter detta. Hashtag #eftercorona – med bild och allt. Jag ska paddla i Nagu!
