Jag har jobbat i Singapore i sammanlagt 4 år – i två perioder för 30 och 10 år sedan. Ett färskt kortvarigt återbesök till Singapore visade att utvecklingen där inte sackat av, och att det lilla landet expanderar genom att inmuta mark och bestämt bygga kontors- och affärshus samt bostäder för den egna befolkningen och för besökare.
Nicholas Anderson är oberoende rådgivare och konsult inom finans,
infrastruktur och klimatförändring.
Singapore är det näst mest tätbefolkade självständiga landet i världen, efter Monaco. Nya byggnader har vuxit fram, många är 30 våningar höga. Flera av de gamla landmärkena har renoverats eller omdesignats. Välskötta parker, gångvägar genom djungelområden och vackra, luftiga promenadgator längs flodbankerna har alla blivit till under de senaste tio åren. MRT-metrosystemet (Mass Rapid Transit) når nu praktiskt taget alla hörn av stadsön.
Utbudet nya högkvalitetshotell är häpnadsväckande. Byggnadslandmärken som Marina Bay Sands (bilden) slår fortfarande de flesta människor med häpnad över hur dylikt kan åstadkommas någonstans i världen!
Högklassigt till vettiga priser. Stora kluster av bostäder till vettiga priser kan erbjudas lokalborna tack vare regeringens Housing Development Board, som förser över 80 procent av invånarna med offentligägda bostäder. Moderna bostäder i höghuskvarter till hyfsade priser för vanligt folk är en realitet, tack vare leasing på upp till 99 år. Folk förutsätts finansiera sina bostäder både med sparmedel och sina egna pensionsfonder, som regeringen kostnadseffektivt administrerar inom Central Provident Fund (CPF).
Dessa hus kommer nästan säkert att renoveras eller rivas och ersättas med nya om 30 eller 40 år. Ägarna kommer att erbjudas nya bostäder med bättre och modernare utrustning, för en modest tilläggsfinansiering. De boende protesterar mot att flytta, men de får en klar kvalitetsförbättring plus god åtkomst till kollektivtrafik, skolor och hälsovård.
Drop-out tolereras inte. Allt det ovannämnda har en prislapp – god basservice och bostäder till vettiga priser erbjuds i utbyte mot arbete och iakttagande av landets lagar.
Det sociala trygghetsnätet är avsett för de mycket unga och de mycket gamla. För arbetsföra – nuvarande och framtida – gäller däremot plikten att skaffa utbildning och jobb. Unga sporras att studera seriöst i hemlandet och utomlands, med generösa stipendier för dem som verkligen anstränger sig. Det erbjuds föga eller inget stöd för dem som väljer att hoppa av och leva på samhällets bekostnad.
Singapore har varit stabilt under årtionden, och har anpassat sig till den självdisciplin som förväntas av dess invånare. En minoritet kräver större rättigheter att utöva politisk opposition, men de håller låg profil eftersom majoriteten lever rätt så komfortabelt.
Fem lektioner. Lokalborna drar sina egna slutsatser ifall de betraktar oss nordiska skattebetalare:
1. Har nordiska arbetstagare tvingats försörja långtidsarbetslösa, eller individer som beslutat lämna arbetsmarknaden och inte gör några ansatser att börja jobba igen?
2. Om man inte betalar skatt, men är arbetsför – betyder inte det i praktiken att man förväntar sig att samhället ska ge en gratisskjuts?
3. Har fackföreningarna utvidgat sin demokratiska makt och påtvingat näringslivet rigida arbetstagarvillkor, och därmed tagit näringslivet som gisslan och gjort det odynamiskt?
4. Har de nordiska medborgarna blivit nedsövda av politiker med egna agendor? Beslutsfattare borde ha vetat bättre, men liksom facket är de framför allt intresserade av att försvara egna intressen.
5. Vill rika företagsägare behålla mer slantar i sin egen ficka för att kunna köpa sig till privilegier, skydd och önskad lagstiftning av politikerna?
Vilken politisk tillhörighet man än må ha som privatperson, så erbjuder Singapore många intressanta lösningar som borde beaktas seriöst med tanke på Finlands och Nordens framtid. Även efter 100 år av självständighet befinner sig Finland i en global värld, och kan inte bara sitta och vänta på att guldslantar regnar ner i famnen på oss.
